Gott nytt kompisar!

Tack för att ni läser, finns, kommenterar och skriver. Många känner jag. En hel del inte. Nån har jag lärt känna. Alltihop är rätt härligt och jag gillar er, ventilen.

Let them have cake

För övrigt så ägnade jag en, i ärlighetens namn ganska kort, stund av årets sista dag till att se lite av Året med Kungafamiljen på Svt Play.

Sekundärskammen har aldrig förr bränt så hårt på mina kinder. Känslan efteråt var inte bara att jag ville duscha utan att dom gott kan få ha sina pengar ifred, det är synd om dom. Den enda som verkar ha en smula vett i behåll är den som har flytt landet.

Tack och hej tvåtusenelva

Jag har varken minne eller tålamod för nån ambitiös 2011-lista. Det har hänt rätt mycket och på det stora hela varit ett bra mycket bättre år än 2010. Det har varit ett ganska bra år på det stora hela, utan att jämföra med något annat år. Det har varit lite jobbigt några gånger också, det ska det vara. Jag har bytt jobb massor med gånger, tagit en examen, flyttat en massa gånger, bytt yrke, träffat jättehärliga nya människor och saknat en del gamla vänner som jag har sett för lite av. Jag har kört helt sjukt många mil bil. Jag har haft väldigt roligt och varit galet trött ibland när allt ovan har blivit lite för mycket att hantera. Gråtit en skvätt ibland.

Så istället för sammanfattning, en önskelista.

2012 önskar jag mig mer:
-Struktur, ordning och reda. På det braiga sättet, inte det tråkiga.
-Ledig tid som inte bara betyder att jag har dåligt samvete över en trave skolböcker.
-Resor, den typen som inte bara handlar om hundratals mil i bilen för att ta sig från en punkt till en annan.

Och lite mindre:
-Flyttar. Ska 2012 bli året då jag inte flyttar en enda gång?! (högst otroligt, men drömma får man)
-Tjafs om småskit som bara suger energi.

Sitter här och försöker komma på vad jag ångrar och det enda jag faktiskt verkligen tycker var galet onödigt var nog att missa Prince på Way out West. Det var förjävla dumt faktiskt. Att det är vad jag minns betyder egentligen kanske inte att det borde ligga högst på den listan men faktum är att det nog är det som svider mest.

Årets skräll var väl att jag slutade jobba på krogen, den får vi nog vänta tills nästa år med att utvärdera.

I övrigt så skiner solen över Stockholm och min mascara har uppnått den perfekta segheten som den bara håller nån vecka mellan den är ny och för lös och gammal och för torr. Det ska nog bli bra det här.

17.09: Frukost

Jag vet inte vad som hände med den här dagen. Jag har inte så himla mycket på agendan men dom få grejer jag har vill jag verkligen hinna med men allt sitter fan i sirap. Kan inte ens skylla på någon annan utan det är jag som stolpar runt i små ologiska cirklar och inte kommer nån vart. Just nu äter jag spagetti med ketchup. Till frukost. Klockan fem på eftermiddagen. Hej mitt nittiotal, jag är trettio nu, är det ok om jag återgår till att bete mig så?

Det ska på riktigt bli skönt att börja jobba igen. Jag är för ostrukturerad för att ha så här mycket fritid.

Peddo konto?

Alltså, (min) iphones autocorrect? Jag sms:ade precis till min bror att jag har fört över pengar till hans peddo konto för att min telefon anser att det är ett vettigare alternativ än personkonto. Fräscht. Stör mig dessutom nästan lika mycket på särskrivningen som på ordvalet.

Hej lilla badkar och hej lilla säng

Alltså, hemma va? Världens bästa ställe, speciellt efter strax över fem timmars sträckkörning i pissigt väder med dålig sikt. Har koncentrerat mig till huvudvärk och nackspärr. Nu badkar, tveksam på om jag orkar pallra mig ut som planerat.

Smygis

Det var mååånga år sen jag smög in hemma efter att ha varit ute. Ingen aning om vilka trappsteg jag ska undvika och hur man bäst vrider om nyckeln ljudlöst. Nu mer av hänsyn än på grund av risk för utegångsförbud men lite samma känsla. Göteborg ligger bättre till i min bok än tidigare men jag är (ännu?) inte helt övertygad. Sjukt skönt att komma utanför dörren och ha lite kompishäng allafall och nu ska jag bara sova lite innan jag styr bort från västkusten för den här gången. Familjekärlek är väldigt fint men bör inte överdoseras.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Jag har aldrig känt någon stor kärlek för Göteborg. Kanske har jag inte heller riktigt gett Göteborg någon ärlig chans trots att jag har spenderat ganska mycket tid här i krokarna genom åren. Dom senaste åren har jag mest undvikit hela staden och bara åkt igenom på vägen till Kungsbacka och familjen. Allafall så ska jag ge det hela en ny chans idag och möta upp två av mina favoriter från skolan i Båstad och äta middag på Magnus & Magnus i kväll. Vi får väl se om Göteborg kan ta vägen via min mun till mitt hjärta. Tjejerna jag ska möta upp är två av dom roligaste jag har träffat på länge så om jag inte kan känna kärlek tillsammans med dom och på vad som ska vara en av Göteborgs krogpärlor så är det nog kört för en lovestory mellan mig och västkustens stolthet

Naked, exposed

Tanken var ju ledighet i mellandagarna och det är jag också med ett par timmars undantag just nu. Det är rätt mysigt att bulla upp kaffe och dator på mammas köksbord och fnula på i morgonrock. Fick dock en impuls att klä på mig när telefonen började ringa, inte för att nån ser mig men för att det känns himla skumt att försöka låta seriös och professionell i småbyssor och sovfrisyr.

Fellegallo

Jag är född i Etiopien med svensk pappa och etiopisk mamma. Mina första tre år pendlade vi mycket mellan Sverige och Etiopien, min pappa jobbade via sitt svenska företag i ett projekt för Sida. Det är en helt annan historia men mitt språk dom där första åren var en förvirrad mix av svenska, som jag talade med pappa och andra svenskar, amharic, som jag talade med mamma mommo moffa och andra etiopier (bla min barnflicka (!) ytterligare en annan historia är den om hur min mamma tyckte det var mycket enklare när jag var liten jämfört med mina småsyskon, undra varför liksom) och engelska som mamma och pappa talade med alla vänner. Hela familjen lät för övrigt såhär, mamma försökte lära sig svenska, pappa amharic och det som inte gick att förstå på något annat språk togs på engelska. När vi flyttade permanent till Sverige så försökte mamma fortsätta tala amharic med mig för att jag inte skulle glömma. Det gick sådär. Tydligen hade jag från dag ett på dagis envist deklarerat att nu var det svenska som gällde, hur väl nu en treåring talar överhuvudtaget. Jag minns exakt ett enda ord från amharicen (jag kan fler men dom är återlärda).

Fellegallo.
Nu har amharic ett annat skrivspråk, typ som arabiska, men det låter så när man säger det. Fellegallo betyder Jag vill ha eller Ge mig.


Efter tre dagars soffliggande har jag hunnit spendera åtskilliga timmar med att surfa runt bland möbler, accessoarer, kläder, prylar, böcker och skor och vill ha så jävla mycket grejer att det är helt löjligt. Speciellt med tanke på att jag ungefär varannan vecka får lite kväljningar av konsumtionshets och pryltokighet och snarast tänker på att avveckla. Jag ligger här och tänker att mitt liv vore så mycket bättre och roligare med dom där kökstolarna väskan krämen byrån jodphursen osv osv i all evighet amen fast jag vet att det inte är så. Imorgon är det jag som inte är sjuk längre punkt. Jag behöver en realitycheck och komma bort från datorn. Idag gjorde jag nog bara saker och ting värre genom att shoppa på mig en helt onödig klänning och ett par lite mer nödvändiga jeans. Mina nitton andra par kände sig lite ensamma i garderoben. Skjut mig.

Den hoppfulla modern

Den stämmer inte in i min älskade mammas världsbild att jag är monsterförkyld och lever i en dimma av feber och alvedon på julen och hon försöker med alla medel trolla bort det. Nyss var det hyacinten som fick flytta ut på balkongen, stackaren. Eftersom jag är pollenallergisk är det ju helt logiskt att den är orsaken till tre dagars feber. Jisses. Jag har i alla fall börjat ana ljuset i snortunneln (som definitivt inte är den stackars hyacintens fel) och undrar om jag inte ska kunna släpa mig ut en stund för att se om jag kan hitta mig ett par bra vinterkängor på mellandagsrean. Ska testäta lite gröt, om jag inte måste sova av utmattning efter att ha ätit lunch är jag nog game med en alvedon eller två innanför västen.

Jamen god jul då

Hej ledigt, hej mamma, hej svullna bihålor och rakblad i halsen. Så förutsägbart klassiskt att det nästan är löjligt.

Du behöver faktiskt inte bli sarkastisk än, jag kom nyss

-Åhmenåhh, kan inte du bädda åt mig. Och kan jag få låna en tischa, glömde. Var är mitt vattenglas?


Mamma -tittar noga på mig, kommer jättenära, hukar sig och lägger armarna kring min midja. Lyfter.
-Lustigt, du vägde mycket minde när du var tre?

Enter: Julefrid

Jag har äntligen landat på soffan hos familjen efter att spenderat hela dagen i bilen. Galen trafik, ett jäkla bråk med en gubbe om en bensinpump i Jönköping (!) och en nära-döden-upplevelse i en Göteborgsk rondell med en spårvagn. Kommer aldrig vänja mig vid dom där monstrena. Nu, när jag fick en glögg i handen inser jag att jag, glöggomanen över alla andra, knappt har smakat glögg i år? Vet inte vad som hände riktigt och det är lite sent att börja kompensera det nu. Har inte ens provat årets Blossa och då var jag ändå den som tjatade för att få en flaska undanlagd det året jag var i Australien så att jag kunde få glögg i mars när jag kom hem. Framför mig ligger en veckas powerumgänge och powerslappande. Sjukt skönt. I resväskan ligger tre olästa böcker som liksom skriker åt mig att jag ska ta en heldag i soffan med dom. Det ska nog bli bra det här.

Båda dom två översta ser ut att vara böcker om mat fast dom egentligen är vanliga romaner med en annan primär historia fast dom råkar utspela sig i en restaurang i det ena fallet och hos en matrecensent i det andra. Den sista har jag hunnit börja läsa lite i, fascinerande. 

On the fourth day of Christmas

Jag tror* att jag ska få åka till Champagne! På morgonen så bara "nån måste åka till Champagne med kunder..suck..men du! Vill du åka?"

Eh, ja?

Dom andra har hunnit blivit tillräckligt luttrade för att tycka det är ett himla jobb att åka till Champagne och lulla runt och gulla med folk. Jag blir så exalterad att jag hade viftat på svansen om jag hade haft en. Jag har aldrig ens varit i Frankrike så dom hade kunnat skicka mig till vilken håla som helst och jag hade tyckt det var skoj.

*Dom sa att jag ska åka. Jag tror fortfarande att det finns en himla massa chanser att hinna få sparken innan mars.

Sturehofsslumpen

På några dagars diff så var jag och A på Sturehof och åt middag vid den här tiden förra året också, dan innan nyårsafton var det. Då såg jag en kalufs i ögonvrån jag kände igen lagom till kaffet. Kalufsen satt (sitter) på en barndomsbekant som jag inte hade sett på åratal och som dagen innan hade kommit tillbaka efter att ha bott utomlands i flera år. Vi flyttade allihop till samma bord och sent på natten får han ett sms om att hans lillasyster precis hade fött fram en frisk och välskapt liten tjej på SöS. Vi växte alla upp i samma trappuppgång och hon var min första bästa kompis. På nästan varenda foto jag har från 3-7 års ålder finns hon med. Vi gled ifrån varandra när vi blev äldre men efter det här tog vi upp kontakten igen.

Igår, lagom till kaffet, fick jag i ögonvrån syn på en bekant ryggtavla som var precis lika fel-rätt som sist. Inte samma scenario och en helt annan person men ungefär lika osannolikt. Bord flyttades ihop och vi blev sittandes länge och hade superkul. Lite för länge och för kul kan jag konstatera idag, trafikläget igår gjorde att jag ligger galet efter idag men det får det vara värt trots att huvudet knappt hann nudda kudden inatt.

Sturehof runt jul alltså, undra vem vi ska springa ihop med nästa år?

Ashram

Ett väldigt effektivt sätt att ge sig själv en våldsam längtan bort från civilisationen kan till exempel vara att skaffa sig ett jobb där man inte kommer undan att köra rätt mycket bil i Stockholms innerstad vilket normalt är fine men så här ett par dagar före jul närmast kan beskrivas som Mayhem. Helvetets förgård. Ullared. Ni förstår.

Jag tror att jag kan ha fått ett gäng små hjärnblödningar faktiskt. Tröstar mig själv med det faktum att det fåtal julklappar jag behöver är klara + kompis och vin. Ska nog kunna bända ner axlarna från öronen idag också.

Jul hela veckan

Julklappsutdelningen tar liksom aldrig slut här. Frågan är om det här är en fin gest eller en vädjan från vår vd om att slippa höra gangstarap till morgonkaffet?

Kvartsamtal

Hade nåt form av medarbetarsamtal idag. Verkar som att jag kommer få hänga med my precious ett tag till. Har fortfarande inte vant mig vid den här typen av arbetsmiljö och får högstadievibbar när vi ska sitta kring ett konferensbord och prata om migmigmig men alla verkar nöjda och glada och det är faktiskt jag med. Frid och fröjd.

Nu för jag ett inre krig med mig själv om jag ska släpa mig iväg till Yogan eller krypa ner under täcket, helt jäkla slut efter två nätters bristfällig sömn. Fördelen med Yogan är väl mest att jag kan passa på att köpa lite mat på vägen hem, kylskåpet ekar sorgligt tomt. Fördelen med att stanna hemma är nog mest att jag är trött nog att somna utan middag.

Marry me?

Nån kille med i P3's morgonintervju som pratade om surf och hur det egentligen funkar att plötsligt släpa med sig fru och ungar och köra kust till kust USA och surfa i fem månader med start mitt i terminen. Nu funkade det ju uppenbarligen inte så bra eftersom frugan numera var ett ex men ändå. Modigt och skönt att ha en så avslappnad inställning till alla "måsten".

My precious

Vi fick julklappar på jobbet idag och jag är i något form av chocktillstånd. Jag har alltid varit glad över dom julklappar jag har fått från tidigare jobb också men det här slår alla rekord med hästlängder. Så mycket att jag känner mig helt ovärdig och ba "måste jobba över tusen timmar varje månad för att försöka bli värd".  Massor med vin som jag knappast hade gått och köpt själv. Jag är ledig alla mellandagar utan att någon semester dras. Och på köksbordet ligger det en himla Ipad. En Ipad?! Jag som alltid har gått runt och tyckt dom är lite menlösa när jag redan har en dator och inte bara en utan två iphones (det är mest lite struligt iofs men himskans praktiskt när man måste kolla karta, prata telefon och spela spotify samtidigt). 

Nu?

My preeeciooous.

Just Ipaden och den extra strul-iphonen lär jag väl iofs få lämna tillbaka när jag får sparken från min provanställning pga ovärdhet. Alltså, ångesten det här genererar är ungefär likvärdig med gladheten. Vilket kanske var en smidig investering i att jag kommer jobba som en liten iller i pur skräck för ovärdhet/tacksamhet? Förutom att jag är sjukt klumpig och är livrädd för att pajja den så har jag bara jobbat strax över en månad och har inte på något vis gjort mig värd allt detta. Ju mer jag tänker på det desto otäckare blir det faktiskt.

-posted from my ipad

*skoja ba*

*vågar inte röra den*

Flertusenkronorsfrågan

Jag tänkte ta bilen ner till västkusten till jul men blir mer och mer tveksam för varje dag. Sent igår när vi körde hem från landet (som var dundermysigt och låg i loppisheaven/Glanshammar btw) så snöade det och vägen var livsfarligt moddig och hal. Nu är det regn och plusgrader igen. Min lilla bil är bra till mycket men blöta, hala och moddiga vägar hör inte till paradgrenarna.

Kommer det hinna bli fin vinterväg/ hålla sig på tryggt plus eller ska jag ruinera mig på en sista-minuten tågbiljett dan före julafton? Hade åtminstone tur och slipper släpa katten med mig, han ska få hänga med bästis och gudbarn i jul så ett störningsmoment i trafiken är eliminerat. Kolla väderleksrapporter känns som att köpa trisslotter.

Får fnula på den. Nu julmarknad på Skansen i bästa aprilväder.

Alla familjer är psykotiska

Ni vet när man känner varann sådär väl att normala sociala koder upphör att gälla och man beter sig mer som syskon än vuxna människor?

Vi är på väg till "landet". Jag har inte riktigt fattat exakt vart det här landet ligger men enligt uppgift ska det vara två timmar dit. Hitintills har vi grälat om det är ok att äta hamburgare på vägen eftersom det faktiskt kommer ta flera timmar innan vi får middag, vart systembolaget i Strängnäs ligger (jag hade rätt i den frågan, osannolikt nog) och huruvida Abisko är en stad eller ett område och om det uttalas Abisko eller aBisko. Sen var det en liten diskussion om vi var på Avesta eller New Orleans när vi kom tillbaka till bilen och billeken. Nu tror jag att vi är vilse för att chauffören funderar mycket mer på städer som börjar på D än på vart vi ska svänga av motorvägen.

Skymning 10.53

Men älska dom här decemberdagarna utan vare sig ljus, sol eller snö. Det är lika bra att det blir becksvart på en gång. Då lyser ju åtminstone julbelysningen. Det här är lite som att långsamt bli kvävd med en gammal stickig och fuktigt mögeldoftande filt.

Katt? Hund? Oklart.

Han charmar ofta brallorna av katthatare min "lilla" katt. Kanske mest för att han hälften av tiden beter sig som en hund?

Avundsjukan

Alltså, tänk lyckan i att få vara tillräckligt begåvad/rik för att ha råd med att blomma ut i fullkomlig excentricitet och bete sig lite hur som helst. Ohämmat ägna sig åt sina demoner (dämoner i det här fallet) och bryta samman om frukost-osten inte faller en i humöret. Jag skulle vara så jäkla bra på det.

Ingmar Bergman va? Vilken kille.

Mjukhet

Sitter och fryser på kontoret och längtar till i morgon. Grannpojkarna ska ta med mig till landet. Dom lockade med tjocksockar, brasa och sällskapsspel och jag föll som en fura. Tycker mest att jag klampar omkring och fryser och är trött den här veckan. Lite lantluft kanske gör susen?

Böj och sträck

Bokade in mig på ännu en yogapass ikväll. Får väl se vilken kroppsdel jag sabbar ikväll men faktum är att jag redan känner mig lite trasig. Jag har jobbat väldigt mycket inne på kontoret dom här senaste dagarna och det där med att det skulle vara tungt att jobba på krogen? Jo, kanske. Men jag får betydligt ondare i kroppen av att sitta på en stol böjd över en dator hela dagarna. Ryggen är helt pajj och axlarna är som popnitade i käkhöjd. Längtar på riktigt till gymet. Helt obekant känsla.

Somebody that I used to know

Lite färg i decembermörkret. Fin låt, fin video. 

Antiklimax

På innergården vid kontoret ligger det nån form av katolskt nunnekloster. Jag har aldrig lyckats få syn på dom trots ivrigt spanande. Jag är ohejdat fascinerad av katolicismen. Vet inte varför riktigt. Tror även att jag skulle bli världens sämsta katolik men något med all symbolik och ceremonier är lite spännande. Konstigt nog känner jag inte alls så inför nån annan religion, alldeles oavsett kyrkligt krumbuktande.

Allafall, fick precis se min första nunna. Hon pratade i mobiltelefon och bar på en icakasse. Besvikelsen finner inga gränser. Icakasse! Lite jäkla rökelse hade hon väl åtminstone kunna bjuda på?

Trasig tjej i sargat kök

Bästa sättet att bota en kemisk depression orsakad av alldeles för många glas vin igår kan ju vara grannar och mat. Fick till och med för mig att jag ska baka vilket jag bara kan komma på bakfull. Jag är absolut sämst i världen på att baka och har en medfödd oförmåga och ovilja mot att följa recept vilket är en grundförutsättning för lyckade kakor. Insåg även att det som var ett välutrustat kök när jag var tjugo efter en miljon flyttar är något underutrustat så grannpojkarna får snällt bära med sig en ugnsform och kila förbi affären i utbyte mot mat och (kanske) mjuk pepparkaka med valnötsglasyr. Vågade inte tala om bristen på elvisp och hoppas nån av dom är starkare i armarna än mig idag.

Men orka

Köket ser lite ut som ett slagfält, jag har precis vaknat och bestämt mig för att ignorera det en stund för soffan täcke kudde dator fjärr en liter vatten när det slår mig. Tvättid om tjugo minuter. Orkar inte men vet att det är nu eller inte alls. Jäkla otyg att behöva tvätta på samma tider som alla andra.

Sida 23

Mor vann diskussionen och jag satte på mig en tröja, men jag kan inte nog tala om hur sviken jag i den stunden kände mig. Jag såg dystert på hur mor utförde sina kvinnliga sysslor och lade märke till hennes väl utvecklade kvinnokropp. Alltsammans tycktes strida mot min natur. Jag kände avsmak för den starka parfymdoften och de rödmålade läpparna som var så typiska för femtiotalet. En kort tid föraktade jag henne; hon var både budbäraren och budskapet. Bedövad och trotsig satt jag med hunden vid mina fötter och drömde om att resa bort. Att rymma och ansluta mig till Främlingslegionen, stiga i graderna och genomkorsa öknen med mina mannar.


Jag fann tröst i mina böcker.


Jag kom inte långt i "Just Kids" innan jag dunade in men jag hann le lite igenkännande och önska att jag inte hade varit så lat att jag köpte översättningen istället för den på originalspråket. Om man byter de röda läpparna mot ceriserosa, femtiotal mot åttiotal och hunden mot en katt så hade det där lika gärna kunnat vara jag som sjuåring. Jag minns diskussionerna om att ta på sig kläder, hur jag tyckte allt utöver shorts var ivägen. Jag kommer ihåg vad mycket roligare krigslekarna var och hur jag tyckte (och fortfarande tycker) att alkoholstinna, starka parfymer gör ont i näsan och att hud alltid vinner över kemi. Att jag ibland föraktade mamma och allt hon var och satte pappa på piedestal men att jag nu vet bättre. Och böckerna, alltid böckerna.

Trekant

Insåg ganska tidigt idag att det inte var någon större mening att planera in några större aktiviteter ikväll och stannade hemma istället för att gå ut. Helt värt. Nu ska jag ta med mig Patti, mandarinen och Erykah ner i sängen och se om den här snudd på sjukliga tröttheten går att sova bort eller om det bara är att kapitulera och gå i ide för vintern.

My favourite game

Sitter på Urban Deli och väntar på mitt middagssällskap med ett glas vin och en helt oläst tidning av det slag som verkligen intresserar mig. Jag älskar det här. Precis innan det blir smockfullt på restaurangen, lite sorl, gott att dricka, bra läsning och en trevlig middag att se fram emot. Jag skulle kunna (vilja) leva hela mitt liv just i den här timmen.

Grej jag verkligen gillar..

..komma till jobbet och ha missat mailet "fotografering imorgon" och ha uett jäkla teleobjektiv en halv decimeter från mitt, osminkade, ansikte när jag "står där helt naturligt och provar lite vin, 09.30 på morgonen".

Verkligen.

I hate myself and want to die

Men alltså vad jag avskyr mig själv när jag får såna här briljanta "hur svårt kan det vara"-idéer. Svårt? Nej. Skittråkigt, hemskt och tidskrävande? Ja. Mycket. Ser ni hålen? Man måste måla insidan på ALLA. Det är ungefär en miljon av dom. Och när man tror att man är klar inser man att ribborna på insidan naturligtvis syns igenom dom miljonerna hålen så då får man måla den med och stå framåtlutad tills man har färg i håret, huvudvärk och en förmodad stroke pga allt blod i huvudet. Addera en "hjälpsam" katt och onsdagskvällen är en himla fest som aldrig tar slut.

Klumpigheten

Trodde jag hade sendrag i tårna på vänster fot efter yogan igår. Idag känns det mer som att alla tår utom stortån är av. Jag är nog den enda jag känner som får idrottskador av nybörjaryoga. Kan för mitt liv inte fatta hur jag lyckades bända sönder fyra tår på ett träningspass som avslutas med att man ligger kollektivt på golvet under filtar i mörkret och djupandas som en dagisgrupp på eftermiddagsvila.

Klumpigt känns det väl också när jag ser att jag pratar chips precis ovanför ett inlägg om svält. Sympatiskt. Till tröst så kan jag väl säga att det vare sig blev chips eller motorcykelgäng. Det blev ett bad och religion i Mitch Albom´s "Alberts sista önskan". Allt verkar vara som vanligt igen, jag läser böcker och gör illa mig istället för att se serier och...inte gör illa mig.

 Halvvägs igenom, bra. Lite långsam men det var förväntat.

Måttfullhet

Mmkej, först bloggade jag världssamvete och sen gick jag på yoga och var helt kosmisk och tacksam för våra kroppar som bär oss varje dag. Nu tänker jag äta chips och se på Sons of Anarchy. Det får finnas gränser på heligheten.

Den här bloggposten innehåller nötkräm

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEFkan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Foto: Unicef

Så, det där tog mig ungefär 1 minut av min tisdagskväll och gav mig en välförtjänt liten näsknäpp mitt i mitt vardagsgnäll om parkeringsplatser. Gör det bara.

Bakåtsträverska

Alltså, det är säkert till det bättre men Söder nu? En enda stor byggarbetsplats. Det går inte att gå, inte att köra och definitivt inte att parkera smidigt (just den sista har väl iofs aldrig funkat) och jag blir galen. Varenda litet ärende förvandlas till timslånga projekt. Just den här veckan kör jag dessutom min egen bil istället för firmans och måste undvika Hornsgatan om jag inte vill riskera böter. Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga det men jag saknar att åka kollektivtrafik.

Oz

"Vi har kollat lite på julen och bestämde att vi stänger kontoret. Ni är lediga i mellandagarna och vi drar inte av några semesterdagar. Ni kan väl vara snälla att hålla lite koll på telefon och mail bara?"

Alltså kontor, varför har jag inte kommit på det tidigare?

Lust

Jag har fått tillbaka läslusten. Jag som i hela mitt liv har plöjt romaner som om det inte fanns en morgondag har det senaste året knappt läst en bok men nu med skolan i ryggsäcken och åter i ett hem med ett badkar läses det som aldrig förr. Jag läser bäst där, i badkaret. Vilket är det största skälet till att jag inte gillar att låna böcker och alltid köper pockets. Dom brukar se lite...använda, ut när jag är klar med dom.

 Just är jag på sista sidorna av Agnés Desarthes Ät Mig. Jag har retat mig en smula på att den ibland drar iväg och bli "Chocolate:ig" men sen lugnar hon sig med det och det blir bra igen. Ungefär två kapitel kvar men jag vågar säga läsvärd redan nu.

 Innan dess läste jag Primtalens ensamhet, Paolo Giordano. Den var väl..bra. Den har vunnit massor med priser och den var verkligen...bra. Men något saknades, jag fastnade inte riktigt och slutet kändes inte tillfredsställande.

 I Barcelona läste jag En dag, David Nicholls. Fin. Feelgood med kvalitet. Läs. Vågar man se filmen?

 Också Barcelona. Vi hade hela tiden ett par timmars bilfärdmellan vingårdarna och bortsett Priorat var inte utsikten så mycket att skryta med, motorväg liksom. Hela min familj blir åksjuk bara av tanken på att läsa i en bil men det är mitt näst bästa läsarställe efter badkaret. Jag älskade den här. Den är ganska förutsägbar ibland men språket är fint och jag både skrattade och grinade lite. 

 Högre än alla himlar, Louise Boije af Gennäs. Nja, sådär va? Småbra ibland och det var väl ok men rätt trist och med tråkigt stereotypa karaktärer.

Nu har jag slut på nya böcker att läsa och måste gå till Pocketshop imorgon, några bra tips tills dess?

Skolflicka

Jag blir lätt lite, lite skolflicks-kär på konserter, igår inget undantag. Mando Diao började lite svagt men tog igen det med råge den andra halvan, riktigt bra. Stort plus även för dom strategisk utplacerade sofforna som man gärna fick stå på. Jag är lite van vid att få välja mellan att se konserter från fjärran längst bak eller i höjd med andras armhålor, alternativt mosad längst fram men det är alltid så långt till baren då. Nu, långt fram, lagom hög, dansvänlig soffa med armslängds avstånd till bar. Perfekt.

Saker jag vande mig ruggigt fort vid

Alltså, jag har väl knappast varit ledig mer än ett trettiotal helger (borträknat tiden i Australien) sen jag var 18. Jag är trettio nu. Bortsett från att det kanske egentligen är lite sorgligt (jag led inte) så var det faktiskt något jag var lite nervös för. Dom allra flesta av mina vänner jobbar inom restaurang och jag var lite skraj för att jag skulle känna mig ensam och övergiven.

Obefogat visade det sig. Jag är fan grym på lediga helger. Mitt största problem den här helgen är att det har funnits för mycket att göra, inte för lite. Nu har jag precis landat hemma och sippar lite på ett glas vin och jobbar undan dom sista mailen innan jag ska packa ihop mig och åka och bli bjuden på mat. Imorgon ska jag på nåt event och se Mando Diao och på söndag är det julfest med jobbet. Just den sista grejen hade jag kunnat hoppa över till förmån för soffhäng men det känns inte socialt helrätt så det är bara att pallra sig iväg. Fredagar har helt plötsligt blivit för mig vad det brukar vara för dom flesta andra, inte början på en jobbhelg. Lova att säga till mig på skarpen om ni ser mig använda ordet fredagsm*s bara.

Timing

Min närmsta station för tomglas ligger precis vid en låg och mellanstadieskola. Känslan av fräschör när man passar på att tömma tomglasen bestående av 95% vinflaskor kl 08.35 en vardagsmorgon. Sådär faktiskt. Fick impulser att högt säga till alla förbipasserande att det faktiskt var JÄTTELÄNGE sen jag tömde.

Some of us who wander are, actually, lost

Idag kör vi Sörmländska slott. Dom är vackra dom här slotten, det måste man ge dom. Speciellt lätta att hitta är dom däremot inte hela tiden.

Åh, och om ni nån gång får för er att "Flen? Där borde man väl kunna hitta ett café?" så är inte det så himla lätt som man skulle kunna tro innan man har provat.

Guldstjärna

Känslan på nya jobbet idag: Fy vad jag är bra!

Det kommer nog vara så här med berg och dalbane-veckor. Det är så många faktorer som spelar in och vad som känns tungt på måndagen känns plötsligt fantastiskt på onsdagen. Den här veckan. På den här sidan loopen känns det i allafall det hela väldigt, väldigt bra.

Inte ok

Stockholm är så där härligt jämngrått idag. Lite fuktigt, lite blåsigt. Inget extremt, bara lite..grått. Då läser jag det här. Fina Sydney. Där har sommaren just börjat. Promenaden mellan Coogee och Bondi var bland det första jag gjorde där, fortfarande brutalt jetlagad men helt tagen av att vara där, på andra sidan jorden, och redan känna att "Här, här kan jag bo".

Stockholm blev precis lite, liite gråare. Tur jag har en bra dag idag.

Walk of shame

Har just irrat runt i en sisådär 10 minuter på Hornstulls gator och letat efter bilen. Samma bil som jag lämnade i garaget vid jobbet för att slippa irra runt på Hornstulls gator i går kväll och leta parkering.

Morgonpromenad alltså. Känns inte riktigt som en lika bra idé så här dagen efter.

Hur långt är det kvar?

Mörkret därute? Samma känsla som när jag var lill-liten och vi skulle ta bilen från Norrland till Skåne för att fira jul. Vänder det snart eller?

Ljug

Om jag överlever idag ska jag aldrig mer dricka.

Nä. Så illa är det inte, men nästan. Helgen har varit en orgie i goda middagar, dyra viner och effektfullt nog ett helt gäng shots som mogen avslutning. En klasskamrat har bott här på soffan och vi har haft dygnet-runt-umgänge och otroligt rolig. Helt värt men jag är en spillra av den vuxna, sammanhängande person som jag skulle behöva visa upp 09.00 i morgon bitti men jag orkar inte riktigt göra något åt det riktigt än. Tills vidare skrotar jag runt lite och är nöjd över att ha hittat så himla fina människor i alla landsändar att det känns som om min utspridda familj har blivit ännu lite större.

Man måste älska dom ändå

Jag ringde till Systembolaget förra veckan och inledde en vild  och veckolång jakt på en flaska vin. Det fanns tydligen bara en i hela landet, i Malmö, och jag fick efter några om och men upp den till Stockholm. Flaska nr 2 fick vi tag i i Värmland nånstans. Flaska nr 1 kostar närmare 800kr. För en (1) flaska. Under hela den här proceduren har jag hela tiden talat med samma person och hon har varit hur gullig och hjälpsam som helst och idag när jag hämtade mina flaskor var det hon som lämnade ut dom. Väl i kassan tittar hon sött på mig och ber om legitimation. Det fick hon.

Jag orkade faktiskt inte fråga hur många minderåriga som jagar specialviner över hela landet, ringer 5 ggr till Systembolaget på en vecka och betalar ett centiliterpris skyhögt över brännvin för sin fredagsdiscofylla. Men man undrar ju onekligen.

Svag

Sådärja, nu är allt som vanligt på morgnarna igen. Dom där 10 minutrarna mellan snoozningarna? Jag skulle erkänna vad som helst, lova vad som helst för att få sova en liten, liten stund till. Jag skulle vara världens sämsta krigsfånge. Helt onödigt med tortyr, ge mig bara en väckarklocka och ett löfte om att slå av den så är det klart sen.

Twilight Zone Kungsholmen

Alltså, jag SVÄR på att gatorna är omarrangerade varenda gång jag sätter min fot här.

Hur man piffar upp lite gammal korvstroganoff

Har inte varit hemma en vardagskväll sen jag bytte jobb, det har varit vinprovningar hit och aw:s dit men nu så. Passar rätt väl då jag är på storstockholms muppigaste humör. Vet inte alls riktigt vad som hände idag men jag känner mig bara inte så himla stor och stark. Tacksam mot mig själv som för en gångs skull hade lite mat i kylskåpet är jag dock. Hade däremot inte en enda flaska vin som matchar prisnivån på överbliven korvstroganoff men ibland får man väl knäcka en dyr flaska riesling bara för ett glas bara för att det är lite synd om en?

Okej? Okej. Då gör jag det, tack så mycket.

Hopplös, ful och hatad av alla

Nä.
Men ändå, den här måndagen kommer knappast leta sig in på nån topplista. Det är ok med mig om den tar slut snart.

Ickerensning i garderoben

Ok, jag kan alltså ha jeans på mig...19 dagar i rad utan att behöva använda samma par mer än en gång. I verkligheten använder jag ungefär tre. Om jag tänker kasta/ge bort några? Självklart inte. Jag är tjej, det är mitt jobb att ha kaos i garderoben.

Krisen

Vi har levt i harmoni här jag och Katten sen han kom hem från Norrland. Han har anpassat sig över förväntan och det har inte alls varit så jobbigt som jag misstänkte att det skulle bli. Tills imorse när två saker stod väldigt klara. Han har anpassat sig betydligt bättre än mig till att vakna halv sju på morgnarna och det rimmar väldigt illa med att jag drack ungefär en miljon cocktails igår kväll.

Vi var inte bästisar imorse, så kan man säga.

Det ska nog bli bra det här..

Dom här plötsliga svängningarna i hur jag känner inför mitt nya jobb har mattats av men inte helt försvunnit. Det känns bättre och bättre för varje dag dock och nu när min närmsta chef ringde och fick något förfärat i rösten när han förstod att jag fortfarande var på kontoret så känns det bara fint.

"Hörru Junior, nu gör du precis som jag säger. Slå igen datorn, leta upp nåt gott att dricka och gå hem. Nu. Och du! Nåt gott sa jag, inte nåt krafs."

Sånt skäll kan jag leva med.

True Love

Linn tänker ge mig mat ikväll. Att hon inte bara tänker mata mig utan dessutom säger att det inte gör något att jag blir sen och att hon messar mig vad hon tänker laga gör inte bara att min mage börjar knorra utan det är även den absolut bästa vägen in i mitt hjärta. Mat och frihet, bra grejer.

Själv tänker jag bidra med vin. Väldigt win-win på den här dealen.

Kort info

Om man får en uppåttjack-liknande reaktion på en kopp the med en matsked honung i är det dags att se över sina matvanor. Jag har verkligen inga ätstörningstendenser men det här med att man måste fixa sin egna mat HELA TIDEN när man inte jobbar på restaurang?

Värdelöst om du frågar mig. Jag kan vara den enda i hela världen som går ner 2 kilo på två veckor av att byta ett väldigt rörligt jobb mot ett mindre rörligt jobb. Man måste alltså HANDLA och LAGA maten SJÄLV. Vem kunde ana?

Morgonreflektion

Det där med att liksom studsa ur sängen på morgonen hörde nog mest första veckan till. Nyhetens behag om man kan kalla att kliva ur sängen för det. Nu är det lite mer snooza in i det sista som gäller.

Det där med att jag alltid har tyckt tunnelbanan är himla smidig är bara för att jag aldrig har behövt utnyttja den i morgonrusningen.

Jag är inte speciellt lång. Det är mest ett problem när jag ska få tag i saker långt upp på hyllor. Och när jag måste trängas med jättemycket folk. Det blir så långt upp till frisk luft.

Det är himla fint att kolla ut över vattnet från Slussen när solen är på väg upp.

Prova vin är inte så himla sexigt före 9 på morgonen. Speciellt inte när man inte så mycket provade som drack rätt mycket av det kvällen innan.

okt/nov

Nä men den har ju inte varit så skoj på sistone den här bloggen? Jag har ingen större skrivlust och dessutom händer det så mycket samtidigt att jag dels inte riktigt hinner med och dels inte riktigt vill skriva. Men nu på bussen hem från mitt vinhäng så kollade jag lite bland bilderna och tänkte att jag kunde dela med mig lite bilder från den senaste månaden. Jag är lite dålig på att fota men kommer då och då ihåg att få upp mobilen.

Så, i mitten av oktober så tog jag min examen och delar av klassen åkte till Barcelona. Här visste jag att jag hade fått nytt jobb men hade inte riktigt velat kläcka ur mig det, jag är sån ibland. Måste klura lite innan jag berättar.

Sista middagen. Sjukt dålig restaurang men det gjorde ingenting. Vi fick öl i enlitersglas (sjukt äckligt påfund) och hade superkul.

Vi var tretton som åkte och vi bodde i två lägenheter. Jag och Linda bodde inte i samma men lyckades välja exakt samma outfit första morgonen. Den var iofs inte så originell. Tischa och jeans liksom. Det var allafall skoj sådär vid 7 på morgonkvisten efter ca noll timmars sömn.

Dammiga gamla cavaflarror hos Freixnet.

Förutom Freixnet gjorde vi mest besök hos pyttesmå producenter. Såna som ärvt några rankor och ett skjul av sina föräldrar och nu gör grymt vin. Det här är en av dom, Adria på Cims de Porrera som ligger i Priorat, bergsområde ett par timmar från Barcelona. Vi fick prova vin som fortfarande låg och mognade i faten. Adria var ungefär världens skönaste människa och om ni nång gång är i Priorat och har en bil och några timmar över, googla och åkt dit för fanken!

Det här är hos Scala Dei, en av dom äldsta producenterna i Priorat. Här ligger (blivande) rött vin och jäser/macererar/myser och han på bilder puttar ner själva skalen i musten för att allt göttigt ska komma ut. Här flyger det flugor och getingar och man pillar i vinet med händerna, en vinmakare berättade för oss att han lyssnade på ljudet från sina tankar, när det blev tyst hade det jäst klart. Lite som micropopcorn. 

Ibland drack vi kaffe istället för vin. Inte jätteofta. Men ibland.

Barcelona var roligt som tusan och det var lite som att åka med ett gäng bästistar/familj. Ett års nötande på varandra har gjort oss väldigt, väldigt tighta och jag saknar många redan även om jag vet att vi kommer ses på en liten reunion snart.

Efter Barcelona kom jag hem till Sthlm en väldigt snabb runda innan jag satte mig i bilen och åkte norrut hem till Svallet för att hämta Katten och hänga lite. Han trivdes inte på min systers bondgård (vad är det för fel på en katt som hellre bor i Stockholms innerstad än en himla bondgård? På landet?!) och jag vägrar prata om det där onämnbara (den där med sprutan) så jag tog helt enkelt och hämtade honom på nån form av "går det så går det och om inte löser vi det sen"-känsla.

Det här är ett foto från en annan bilresa men så här ser det ut. Han vägrar sitta i bur och enda sättet att undvika att han skriker HELA vägen är att låta honom hänga på passagerarsätet där han då och då ställer sig med framtassarna på instrumentbrädan och kollar in vad som händer. Folk ser i allmänhet väldigt förvånade ut när man kör om med en katt som stirrar på dom.

Nu bor han här med mig. Från början fick han inte vara i sängen. Sen gav jag upp. Jag tycker fortfarande inte att det är toppen men jag må vara envis, han är värre. 

Medan jag var i Sundsvall drack jag rätt mycket vin och åt jättemycket gott hos min vän Anette. Ingenstans blir man så välmatad som där.

Och så hälsade jag på min kompis Jossan. Hon hade gjort illa sig så jag "gjorde henne en tjänst" genom att rida ut hennes häst Maja. Det hade jag gjort ändå, för mitt eget höga nöjes skull så det var en fejktjänst. Jag älskar Maja och saknar att rida. Win-Win.

Jossan gillar färger och har inte full ordning i sin garderob. Om man säger.

Jag fick helt sjuka ridsår. Kan nån påminna mig om handskar nästa gång jag ska ta min stadshud och rida ett par timmar på grova jutetyglar?

När jag kom hem hade jag bara nån vecka kvar på mitt gamla jobb, 1900. Jag kommer sakna dom så himla mycket. Här är Molly och Davor.

Fred och jag bor grannar så han är nära tillhands när jag känner för att bli mulad med en vattenflaska.

..eller bakfylleäta bento.Pinnar är besvärligt när man är riktigt, riktigt hungrig.

Nu har jag bytt jobb och har inte ens tänkt på att fota där men det här tog jag åt en kund. Vi jobbar till 95% med vin men den här ölen säljer vi också. Fina flaskor va? Ps. Dom är goda också.

Så här ser det ut från min balkong när jag går till jobbet mitt i natten så där tidigt som dom flesta kliver upp.

Och här sitter jag och skriver nu. Det råkade bli himla vitt i köket och jag ska göra nåt åt det vid tillfälle. Tavlan älskar jag, den har jag haft länge. Orkideén är en eftergift för min mamma som släpade hit den när jag fyllde år. Jag räknar iskallt med att den är död före jul. Gardiner gillar jag inte så det blir det inte några i köket allafall.

Ungefär så har det sett ut senaste månaden. Typ. Statusuppdatering galore. Nu behöver jag inte blogga förrän December va?

Måndagsrapport

Förra veckan var någon form av känslomässig dalbana. Från "shit vad kul det här är/kommer bli" till panikartat "vad har jag gett mig in på?!". I torsdags vill jag bara gråta. I fredags var det kul. Idag var det kul och efter ett möte i morse när det gick upp för mig att alla dom där kraven och pressen jag känner kommer från min egen skalle känns det mest bara svinskoj igen. I torsdags när jag var nära nåt form av meltdown sa en klok en åt mig "men sluta känn så jävla mycket" och han hade rätt. Ibland blir mina känselspröt alldeles för långa, spretiga och känsliga och jag analyserar in saker där dom inte hör hemma. Ibland alltså. Förra veckan fick jag å andra sidan höra att "jag var död inombords". Men det är en helt annan och icke jobbrelaterad historia.

Nu ska jag gå och dricka vin. Eftersom jag tydligen hade nåt form av Timell-komplex i helgen och lekte både rörmokare och målare och inte hade tid för nåt vin så får jag det idag.

Silikon

Vissa stoppar in det i tuttarna. Andra sitter hopkrupna under handfatet med en tub i handen och (försöker) lagar det dripdroppande röret som finns därunder. "Händig" är inget ord jag skulle vilja påstå ingår i min personlighetsbeskrivning men jag älskar min lilla verktygslåda och ännu mer älskar jag att jag vid något tillfälle har lagt ner en tub silikon i det. Nu återstår det att se om jag lyckades eller om det är läge att ringa fastighetsvärden och sen i efterhand spela lite korkad kring dom stora mängderna tätningsmassa som är smetade kring packningen på röret under handfatet.

Plötslig medelålder

Så jag sov alltså 11 timmar inatt, vaknade med jordens energi och har gått fram som en tornado i lägenheten. Sorterat, kastat, burit upp på vinden, börjat tvätta, möblerat om. Sen kom jag på att jag inte ätit frukost (jag vet att klockan snart är två, det tar mer än en vecka att lära gamla hundar sitta) så då gjorde jag det. Nu dog jag. Den där inbokade eftermiddagspromenaden med fika känns plötsligt som ett maraton och jag överväger en tupplur istället.

Mina gamla arbetskamrater som trodde jag skulle bli helt vild och börja kompensera upp alla helger jag jobbat istället för partaja mellan 18-30? Aint gonna happen. Den här helgen allafall. Tant behöver vila.

Utsövd, at last.

Den här bloggen aspirerar till att bli tristast i Europa. Tjat om tidiga morgnar och ungefär noll annat. Den här veckan har verkligen varit intensiv, nittio procent har handlat om omställningen till ett helt nytt sätt att jobba på och nya vanor men lite fritid har jag haft också. Jag har lyckats med konststycket att ha nån form av afterwork exakt alla dagar utom den logiska, fredagen. Det är så skoj och nytt att ha tid att umgås med vänner på vardagskvällar att varenda kväll den här veckan har spenderats över vinglas och mat med folk som jag annars alltid annars bara har hunnit träffa på helt udda tider. I går tog det ut sin rätt och jag fick ställa in ett planerat vinhäng på grund av akut tröttma. Stapplade ut från kontoret vid åtta på kvällen (sista timmen var dock mest lajj, "prova" lite vin och spela gammal hiphop på hög volym) efter att ha kämpat med beställningssystem och fakturor och när jag väl hade kommit hem, fått i mig mat och bytt om så var det som om någon hade dängt en klubba i huvudet på mig.

Sov som ett spädbarn. Vid halv tolv. En fredagskväll. Utan feber. Har inte hänt på..15 år? När jag vaknade 11 timmar senare och tittade på telefonen har jag sovit mig igenom ett telefonsamtal och tre högljudda sms, med mobilen på huvudkudden. Bra jobbat. Nu ska jag röja upp i oredan jag kallar mitt hem och sen se hur det känns att glida runt en helg helg med absolut noll och inget planerat utom en fika på eftermiddagen. Skumt men magiskt skönt.

(snart) En vecka in

Jag ska inte påstå att jag har flugit ur sängen på morgnarna och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ser fram emot att låta bli att ställa alarmet tills imorgon men ändå, det här med att komma upp på morgonen är ett mindre ångestprojekt än jag trodde. Och det är skönt att vara ledig på kvällarna. Det här med att vara ny på jobbet och nybörjare på ALLT däremot, sjukt tröttande.

Hur går mitt nya liv då?

Jo men för ungefär tre år sen så hade jag var jag i Australien. Det var dagligen trettio grader varmt, min huvudsakliga klädsel var bikini och jag ställde inte väckarklockan på ett halvår. Jag åt pinfärsk frukt varenda dag, hängde väldigt mycket på en surfbräda, var (typ) singel, träffade en massa roliga människor och upplevde en massa saker jag aldrig skulle vilja byta bort. Partajade rätt mycket, läste tusen böcker oh kunde ägna precis alla dagar åt precis vad jag ville. Trots allt det längtade (delar av mig) jag hem.

Så jag åkte hem. Hemma var det trettio grader kallt, snö så att det inte gick att se ut genom fönstren och jävligt mörkt. Jag hade inget jobb så jag hankade liksom på lite här och var. Jag slutade äta frukt och var så jetlagad att jag såg stjärnor i två veckor. Jag misstrivdes med att vara hemma och ifrågasatte väldigt många saker. Jag var från ena dagen till den andra sambo istället för singel och hängde inte med någonstans. Men jag var kär som fan och det räckte. Ett tag.

Det här är lite som det. Jagkan liksom inte bestämma mig för vad jag ska tycka och känna. Ser fördelar både här och var. Och nackdelar. Får nog återkomma om några veckor när jetlagen lagt sig.

Detaljer

Just den här delen med att kliva upp mitt i natten innan det är ljust jättetidigt kommer nog bli ett problem innan min inre klocka har ställt in sig på det här nya jag utsätter den för. Eller snarare, att somna på kvällen. Min inre klocka säger nämligen åt mig -hur trött jag än varit innan- att det är en bra idé att vara mörtpigg från åttatiden på kvällen fram till minst ett-två på nätterna. Igår la den på nån timme i ren stressfaktor över att vara en trött pöl idag.

Även om jag håller en fot kvar i min egen värld så är det här en jätteomställning för mig. Jobba dagtid, ha ett kontor, vara ledig på kvällar och helger. Jag byter inte så mycket yrke som jag byter liv och det kommer nog ta ett tag att vänja sig. Det har svidit ganska duktigt i mitt hjärta i helgen, jag är dålig på att säga hejdå och även om jag bara har hunnit jobba ett par månader på 1900 har jag fäst mig rejält vid mina arbetskamrater där. Och dom vid mig, det är skönt att höra att dom kommer sakna mig lika mycket som jag är säker på att jag kommer sakna att ha dom flamsandes runt mig 40 timmar i veckan.

Nu, håll i er, tänker jag ta en himla morgonpromenad till kontoret. Tänker att det är lika bra att gå hårt ut med alla nya vanor och prisa det faktum att mitt nya jobb bytte kontor från Sickla Strand til Götgatan i samma veva som jag börjar. Det och att en flåshurtig morgonpromenad kanske kan väcka liv i hjärnan som ligger kvar på huvudkudden och sover.

Varde ljus

Datorn gick igång igen, efter att jag hade gett upp och tänkte knata in med den på Apple. Mycket skumt men mycket skönt. Nån som är bra på sånt här som fattar? Jag somnade ifrån den på natten, den laddade ur och dog, inga konstigheter. Det konstiga var att det absolut inte gick att ladda den dagen efter, noll reaktion på två olika laddare. Provade på morgonen, död. Provade mitt på dagen, död. Provade på kvällen, död.

Provade sent igår, två dagar senare, varde ljus. Fungerar som om ingenting hade hänt. Den tog liksom en två dygn lång tupplur och nu låtsas den som ingenting?

Det snurrar i min skalle

Inledde dagen med en liten smula dramatik. Dramatik som jag gått omkring lyckligt ovetande om i typ ett halvår. Inte mycket att göra åt det nu men det gnager ändå lite i mig. Datorn är fortfarande död, det var inte laddaren. Har en lånad AIR hemma ett par dagar och får ändå en arbetsdator till veckan så det är ingen större fara på taket men rätt irriterande. Dyrt blir det säkert också. Har Katten hemma igen, åkte en snabb runda norrut och hämtade honom i helgen. Ingen aning om hur det ska fungera. Mysigt blandad med stor dos dåligt samvete just nu, vi får se hur han tänker ta omställningen till innerstadskatt. Har suttit på nya kontoret hela dagen. Datorsystem, kunder, leverantörer, lunch, mail och budget. Märkligt. Separationsångest från mina nya vänner på 1900. Men kul. Invigde gymkortet igår. Svinjobbigt men märkligt tillfredsställande. Nu ska jag gå och jobba, med huvudet nån annanstans.

I söndags satt jag på en stark hästrygg och såg solen strila genom röda löv och fick farttårar i ögonen. Skulle behöva det idag med, inget rensar huvudet bättre.

Dödens död

Min dator är stendöd. Jämmer och elände. Misstänker att laddaren är boven i dramat. Sur som ättika blir jag också, teknik är till för att fungera, basta, det är därför jag har en svindyr Mac och inte en pc som jag brukar kunna sabba inom ett år.

Men off till Apple då. Inte hur jag tänkte spendera den här förmiddagen.

Humöret

Pendlar så fort och kraftigt att jag inte ens hänger med själv längre, än mindre gör någon annan det. Från världsbästa till genomdepp och tillbaka igen på ungefär en blinkning. Värre än vanligt alltså. Allt går så fort och där mycket går (nästan overkligt) smidigt är annat så komplicerat att jag inte ens ids tänka på det.

Proppar in lurarna djupt i öronen med flickorna på rad och biter ihop. Så får det vara idag.

Hepp

Konstiga saker jag gjort idag: tecknat ett gymkort och suttit halvnaken framför en svart spegel i en studio med en nässpray riktad mot ansiktet och smilat som om det inte fanns en morgondag mot en (rätt jäkla snygg) fotograf.

Är det ok om jag går och dricker lite vin nu?

Banjogrannen

När jag sa att banjospelandet inte stör mig? Jag tar tillbaka. Om jag bara visste exakt vart ljudet kom ifrån skulle jag hänga människan i strängarna alternativt trycka ner hela instrumentet i halsen på dåren.

Förutom det är det en himla bra dag. Jag har inte varit vaken mer än 2 timmar och fått mer (nytta) gjort än på dom senaste två veckorna vilket gjorde underverk för humöret. Ledig är jag också. Hann inte mer än tänka "umgänge" så var en fika och ett senare vinhäng inbokat. Typiskt bra dag. Tur för banjomannen (det MÅSTE vara en man) det. Annars hade jag haft tid att leta upp honom.

Ironin

Jag går på antiinflammatoriskt, skrubbade precis bort flagnade hud från min söndersnutna näsa och bokade tid för fotografering för tidningen Topphälsa ungefär samtidigt. Det är det där reportaget om nässpraysmissbruket dom gjorde för tusen år sen och jag glömt. Ska jag berätta om mitt återfall som fullfjädrad knarkare?

Lycka är

..att hitta en bortglömd karta diklofenak och en tub voltaren djupt ner i bra-att-ha-lådan. Har gått hela helgen med nån knepig nackspärr. Igår hade det gått så långt att alltihop kändes inflammerat och jag inte kunde lyfta höger arm över axelhöjd och natten innan fick jag försöka sova platt på rygg vilket är obegripligt obekvämt. Började smörja och tog ett piller när jag kom hem inatt och det känns redan lite bättre. Ibland är den där oförmågan att rensa lådor och kasta grejer väldigt bra.

Mittemellan

Jag har redan så smått börjat pyssla med nya jobbet. När jag väl bestämde mig för att byta kunde det inte gå fort nog och dom verkar mest tycka min entusiasm är rolig och låter mig gärna hållas. I fredags hängde jag på kontoret och provade vin innan jag tog rygg till ett event på Operaterassen. Innan mitt eget jobb. Nu har jag masat mig upp och tänker gå på morgonmöte. Innan mitt eget jobb.

Det blev plötsligt så mycket tid över när skolan är färdig. Så pass att jag snokade runt på Medborgarsskolans hemsida igår. Överväger en kvällskurs i spanska. Jag kommer säkert ha fullt upp ändå men egentligen är det väl lika bra att utnyttja att jag redan har ångan uppe. Har alltid velat kunna spanska. Vi får se hur länge det här tempot sitter i.

Survival of the fittest

Det är inget jättepiggt arbetslag här idag, det kan man inte säga. Väldigt märkligt med tanke på vilken energi vi alla uppvisade hängandes över barer för bara några timmar sen. Kul föresten att vi är så populära idag, att det är fullt och så.

Jag har börjat se det här arbetspasset som ett strategiskt krig för överlevnad, ett Robinson eller ett maraton. Vem köpte godis på vägen hit? Denne är min paktkamrat, tills saltlakritsen är slut allafall.

Thirty and counting

Älskar mig själv nu. Älskar att jag kom hem halv sex imorse, älskar att jag är så duktig på att dricka shots och framförallt älskar jag att jag börjar jobba om en timme.

Why oh why?

Det gick visst lite för bra nu

Min katt visar med all önskvärd tydlighet vad han anser om att bo på bondgård genom att rymma så fort han får minsta chans. Varje gång drar han till en granne 3 km bort och sätter sig under hennes farstubro och piper övergivet. Syster har nu fått åka och hämta honom fem gånger och vi kan väl börja konstatera att det här inte fungerar. Obegripligt är det, han har allt han kan önska där. Skog, mössfylld lada och kärlek och öppen spis inomhus, men icke. Förmodligen är konkurrensen som herre på täppan för stor bland får, höns, ankor och hundar men man tycker att en gård borde kunna räcka för dom alla.

Så nu då? Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra. Jag kan ta hit honom men jag vet ju att han inte vill vara innekatt. Min mamma skulle kunna vara en kortsiktig nödlösning men jag skulle bara strax ha samma problem igen. Chansen för mig att hitta ett nytt boende i Sthlm där han kan vara utekatt är ungefär lika trolig som att jag vinner summan vad det skulle kosta på Triss.

(och den där sista utvägen får det fortfarande att svartna framför ögonen på mig)

Helvete.

Det blir sällan som man (jag) tänkt sig

Jag skulle jobba hela dagen och kvällen igår men framåt kvällen insåg vi att vi var överbemannade och jag klev av. Siktet var inställt på sängen och förkylningskurerande men slutade med vin tillsammans med min sommarsambo och ytterligare en vän. Vi har inte träffats en enda gång sen vi sa hejdå i slutet av augusti. Efter tre månaders dygnet-runt-umgänge var det en välbehövlig paus men nu var det verkligen skoj att surra ikapp. Det händer så mycket i allas liv nu, både mitt och hennes ändras i rasande takt inser jag när det blir såna där updates. Nu efter en lätt bakfull förmiddag ska jag ta tillvara på den strålande solen ute och ta en promenad till jobbet istället för tunnelbanan. Veckorna är räknade för lediga eftermiddagar och den där tvätthögen i soffan som har legat sen i tisdags kan lika gärna ligga en dag till.

Havererad kvällsplan

Det bidde inget pyssel-bad-serie av den här kvällen. Min ensamkväll blev istället folk runt köksbordet och trivsamt surr. Dock hann jag tvätta först och har haft fula mjukbrallor på hela tiden så det räknas ändå som innekatt tycker jag nog. Det som i förmiddags var ett läskigt gråregn är nu ett svart nattregn som bara är mysigt för att jag inte behöver gå ut i det utan istället kan gå runt här med den där varma känslan som bara riktigt fina vänner kan lämna efter sig.

Innekatt

Med en helt ledig dag utan några som helst åtaganden, spöregn ute och en lätt feber i kroppen känns det helt ok att spendera den här dagen hemma. En snabb vända ute för lite frukost och nödvändighetsshopping är avklarad och nu ämnar jag ägna resten av dagen åt att plocka här hemma, tvätta och kura under täcket. Se nån serie, läsa lite bok, ta ett bad. Kan låta tråkigt men gud vad jag behöver det här nu.

Nu, på med Spotify och mjukbralla. Inget mindre än ett bombhot får ut mig härifrån idag. Ni kan få dela playlist med mig om ni vill? Lite gammalt, lite urgammalt och lite nytt.

Snörvel

Gick och la mig vid tio igår efter en övnings-aw med en vän. Vi sågs vid kl 17 på en bar som ligger alldeles nära båda våra kontor, drack två glas vin och blev fnittriga. Jag hade varit och skrivit avtal på mitt nya jobb (vilket jag skrev från mobilen men det inlägget har försvunnit ser jag?) och våra kontor ligger alldeles nära varandra på Götgatan.

Allafall, jag går aldrig och lägger mig så tidigt men jag skyllde på att sömn inte har varit högprioriterat senaste veckan. Sen vaknade jag med feber och igentäppt, snorig näsa. Vad är det med den här hösten? Så mycket feber som jag har haft i år har jag inte haft sen dagisåren. Inte ok. Nu ska jag gå till apoteket och storhandla vitaminer och förkylningsjox, så här kan vi inte ha det.

Temperaturskillnad

Igår morse när jag gick till flygbussen från lägenheten i Barcelona gjorde jag det i linne och kjol. Nu huttrar jag i byxor och hood, inomhus. Det blev verkligen höst på riktigt veckan jag har varit borta. En dålig grej med det här nya jobbet är att jag på det gamla, det jag fortfarande kommer ha en månad, blev lovad några veckor ledigt i slutet på vintern. Några veckor som jag helst hade velat lägga på en strand någonstans men nu går det nog bort. Inleda med att försöka ta semester känns inte fullt lika naturligt nu som det gjorde när jag klev in på förra jobbet men det skulle behövas efter en sommar där det inte var många timmar ledigt. Jaja, hur kul är det egentligen att läsa böcker i solen, surfa, äta färsk ananas till lunch och få ränder efter en bikini i februari? (precis hur kul som helst, crap)

Skolan är över, jag har ett diplom med mitt namn på och kan alltså göra precis vad jag vill med den här lediga dagen. Mycket, mycket konstig känsla efter ett år av dåligt samvete varenda ledig dag. Jag ska börja med att skaka liv i C som ligger och snarkar i rummet, vet inte vilken tid i natt han ramlade in men jag vet att jag själv var vaken sent och hade hunnit somna. Han har lånat lägenheten över helgen för att se Britney och nu måste han tyvärr dra nästan samtidigt som jag kom hem igen men en frukost ska vi väl hinna dela allafall. Om jag får upp honom ur sängen dvs. Att döma av den uteblivna reaktionen på mitt stökande runt här kan det bli en kamp men vi har inte setts på månader så han får snällt kliva upp och hänga med mig en stund.

Det hårda livet

Jag har hittat wifi i en yttepytteby i Priorats berg och sitter med kaffekopp och disig morgonsol. Igår var vi i flera vinerier och provade direkt ur faten, klättrade omkring i livsfarligt branta vingårdar och avslutade med en gudomligt god 7-rätters middag för 25 euros. En av vinmakarna vi hade hälsat på var kusin med restaurangägarna och måste ha gillat oss för han tittade förbi med två magnumflaskor av sin -97a precis lagom tills vi hade hittat restaurangen. Sa jag att det hela tiden är typ 27 grader varmt?

Det är inte så synd om mig nu. Nu ska vi leta vingård igen.

Tjejgrej

Jag tror egentligen inte på att kategorisera saker könsspecifikt. Med det sagt så har jag en väldigt kvinnlig egenskap som jag avskyr. Kvinnlig för att jag aldrig har sett den på en man över 15 men hos många kvinnor och avskyr för att det är så jävla ovärdigt.

Varje gång jag blir riktigt, riktigt arg, sådär arg att det blixtrar vitt bakom ögonen och folk gör bäst i att hålla sig ur spår så kommer tårarna. Jag har lärt mig att hålla dom brännande bakom ögonlocken istället för LilleSkutt-sprutande men likväl kommer dom fast jag inte är ett minsta lilla dugg ledsen, bara arg. Jag har även lärt mig att inte bli så här arg speciellt ofta (tack och lov, det är inte jättecharmigt, jag lovar) men idag blev jag det och som ett brev på posten kommer dom där tårarna. Dom stannade bakom ögonlocken tillsammans med dom vita blixtrarna men ändå. Håll er väck tårjävlar. Ni gör mig bara ännu argare.

(jag är inte arg längre. Det var berättigat och gav resultat och det räcker så.)

Utgifter, intag och när det blir värt det

Nån gång någonstans har jag läst eller hört att rovdjur innan varje utfall gör nån form av primitiv uträkning på om bytesdjuret genererar tillräckligt med kalorier för att motivera jakten.

Det här kan man ju applicera på massa saker men för mig blir det väldigt tydligt varje gång jag äter apelsin utan att ha tillgång till kniv och nåt att skära den på. Jag älskar apelsiner men fullkomligt hatar det vita mellan skalet och köttet vilket innebär att jag ägnar ungefär en halvtimme åt att skala varenda liten citrusfrukt men ungefär en minut åt att äta den. Ovärt. Tills den dan man tvingas sitta i ett klassrum och lyssna på 22 examensarbeten som inte är ens eget. Jag gjorde mitt igår och är således färdig med den här utbildningen (om mitt var godkänt alltså, det vet jag imorgon) och har redan nu hunnit trycka tre apelsiner i ren tristess. Minutiöst befriade från vitt, beskt elände. Nu har jag slut på apelsiner och mina motspelare i wordfeud verkar ha nåt vettigare för sig, därav inblicken i min förmiddag som jag betydligt hellre hade ägnat åt sömn än apelsiner och meningslösa blogginlägg.

Konsten att läsa en annan människa

När jag valde baksätet, stoppade lurarna i öronen och till råga på allt slog upp en tidning så var det INTE en signal till taxichaffuören att en redogörelse för vart jag ska, varför jag ska dit, hur länge jag ska vara borta och vad jag jobbar med vad jag var sugen på. För att inte tala om hur ointresserad jag är av vad han har gjort i helgen.

Det måste vara skönt att vara så fullkomligt oförmögen att ta in sin omgivnings sinnesstämning. Man behöver liksom aldrig fundera så mycket.

Den sista färden

Jag är långt ifrån nöjd med att masa mig ur sängen efter mindre än fem timmars sömn, det börjar bli lite för många såna nätter nu. Dygnen har för få timmar. Nåt jag däremot är nöjd med att det här, om allt går som det ska, är sista resan till Båstad. Sista nätterna på Sporthotellet Drivan och sista veckan i skolan. Förhoppningsvis tar jag examen på onsdag, strax innan jag placerar rumpan på ett flyg till Barcelona för några sista dagar med klassen. Häng, vingårdsbesök och vin. Lite värme och sol hoppas jag. Känner mig väldig värd det faktiskt.

Working nine to five?

När jag skrev att jag var så där nervös? Det var för att jag för första gången i mitt trettioåriga liv sökte ett jobb och till min förvåning blev kallad till intervju. Efter en vecka med fler intervjuer har jag uppenbarligen lyckats övertyga både dom och mig om att jag är rätt kvinna för jobbet (vilket jag inte ännu är helt övertygad om, det får visa sig). Så, från andra veckan i november ska jag lämna krogen, i alla fall delvis. Jag kommer ha en plats på ett kontor och ha en arbetsdator och telefon men jag kommer inte behöva sitta där hela dagarna vilket är en evig tur, jag får myror i brallan av sånt. Jag kommer nästan hela tiden jobba dagtid. Om allt går som det ska kanske jag kommer få resa lite. Det hela är väldigt, väldigt märkligt för en person som har spenderat hela sitt vuxna liv på restauranger och barer och aldrig haft ett jobb där ett skrivbord finns med i arbetsbeskrivningen.

Så jag ska alltså sluta sälja vin på krogen och istället försöka sälja vin till krogen. Vi får väl se, det kan hända att jag står med mössan i hand och vill tillbaka till min trygga restaurangvärld om ett halvår men det får visa sig, jag skulle inte ha förlåtit mig själv om jag inte tog chansen. Men hej prestationsångesten! Vi kommer nog hänga en del i fortsättningen du och jag. VD:n satte lite fingret på det hela när han i telefon igår sa Vi chansar lite med dig nu Mimmi men vi skulle inte ha gjort det om inte magkänslan sa att det var rätt och någonstans där kände jag att jag gillar honom som fan. Magkänslor är något jag förstår mig på och min säger mig att det här kommer bli svårt och utmanande men förhoppningsvis riktigt roligt. Önska mig lycka till.

This is me then

Om ni vaknade och liksom kände vem är jag, egentligen? så kan ni kolla det här. Säkert helt ovetenskapligt men rätt skoj. Här är jag. Inga överraskningar, jag visste redan att jag har hjärnan i magen.

I hate when this happens

Alltså, jag kom hem från jobbet och så är det någon som har sprängt en bomb här. Kläder, papper, böcker och saker ÖVERALLT. Det måste vara en bomb. Eller en tjej som fick ett utbrott i garderoben och dessförinnan tänkte sortera upp alla böcker/papper men hittade på nåt annat mitt i och sen fick bråttom iväg. Ungefär samma sak.

Om ni undrade över suset av lättnad som gick över Stureplan vid 23.30 igår

Fick mail från min lärare igår att jag klarade tentan. Ljudet från pusten av lättnad måste ha ekat över hela City där jag stod på jobbet och inte riktigt vågade öppna mailet med alla mina kolleger ståendes runt om. Min favvoklassis som jag även jobbar med var också godkänd och vi var två av tio som var det vilket innebär att över 50% av klassen inte var det. 50% är rätt mycket. Sjukt skönt att vara på rätt sida den siffran. Tror faktiskt inte jag hade pallat att ladda om för att skriva om den.

Energischizofreni

Jag pendlar så mycket i energinivå nu att det är smått löjligt. Jag har två lägen, Duracellkanin och Död Sill. Antingen så fixas det i en rasande takt eller så ligger jag i sängen med en knappt synbar nästipp ovanför täckeskanten och ids inte ens byta kanal på teven.

För en stund sen, Duracellkanin och himla excel.
Just nu, död sill. Hur många avsnitt av Hem till Gården finns det egentligen?

Skenheligheten

Jag tycker verkligen, verkligen att det är viktigt med vällagad mat med bra råvaror. Verkligen. Vilket inte på något vis hindrar mig från att leva på restaurangmat (som iofs ofta uppfyller dom kriterierna), mackor och takeaway. Men nu, med ett stort arbete ondskefullt stirrande på mig från ett worddokument (för att inte tala om excel-arket bakom) då blev det plötsligt fart på den inre husmodern.

Självklart var jag tvungen att gå till en affär som ligger längre bort. Deras tomater är nämligen ekologiska. Sen måste jag skära mitt halvkilo tomater i småsmåpyttesmå bitar och omsorgsfullt och ofta röra i den, långkokade, tomatssåsen. Det kommer säkert bli jättegott men hade förmodligen smakat bättre utan den där beska smaken av att försöka lura sig själv men misslyckas.

Huvudvärken

Ok, jag har haft huvudvärk i en vecka nu? Att det var lite värre igår är inga konstigheter men det är så här varje dag nu, mer eller mindre bara. Känns sådär att börja varje dag med panodil faktiskt.

Måndag, i dess allra mest måndagiga betydelse

Jaha, jag skulle behöva skriva ett examensarbete. Idag. Klart jag har vetat om ett tag att del 1 ska vara inmailad på torsdag och att jag jobbar mycket den här veckan men det var som att sticka hål på en ballong när vi skrev senaste tentan. All ork och motivation pös ut genom fönstret tillsammans med fantasin och inspirationen som helst ska vara med i arbetet. "Sen" har plötsligt blivit "Nu, helst igår".

Så i brist på ork, motivation och inspiration får jag alltså ägna mig åt disciplin. Inte min favorit. Vädret är på min sida dock, det som i helgen var 20 grader och sol är nu kallt, grått och blött. Passande och inte inbjudande till att strosa runt och sniffa på blommorna.

They tried to make me go to rehab. I said yes yes yes

Delar av familjen har varit här över helgen och det har på alla sätt varit fantastiskt men den här familjen och mat alltså. Och vin. Stadigt pannknack och en känsla av valross nu. Den här veckan får bli lite rehab, nästa åker delar av klassen inkl jag till Barcelona för att besöka lite vinområden, äta gott och dricka gott så den här veckan viker jag gärna åt vatten och sömn. Nu, renbäddad och fluffig säng och Sex and the City på den bautastora teven familjen släpade hit från Göteborg. Jag grinade lite innan första reklampausen, ett mycket säkert tecken på bakfylla.

At the speed of lightning

Wihoo! Firar min födelsedag med att kliva upp efter 4 timmars sömn helt i onödan. Nervositet framflyttad några dagar. Typiskt. Och nu är jag trettio? Herregud, det går fort när man har roligt, visst var det så?

Bit på en nagel åt mig

Det är många år sedan jag la av med att bita på naglarna. Beteendet sitter dock kvar. Vid stress, irrande tankar och nervositet åker ett finger gärna in mellan tänderna men numera är det nagelbanden som råkar illa ut. Dom och dom där små, små flisorna som kan bli på sidan av nageln. Dom som är halvt nagel, halvt nagelband och som gör så jävla ont när man får ett bra grepp om dom och lyckas orsaka små sår.

Iaf, mitt högra långfinger har ett, blödande, sånt nu och jag har små nervositetsfjärilar i magen. Det är fult att säga A utan att säga B men om ni håller lite tummar åt mig vid 10-tiden i morgon så berättar jag sen. Tror jag. Ok? Ok.

Cuz I´m a survivor

Herregud. Lite gnäll häromdagen om seg dator och mobil, vilket för övrigt helt plötsligt bara gav med sig och blev bra igen. Igår la 3 ner verksamheten och jag var plötsligt utan både mobil och internet i säkert 4 timmar. The horror. Jag blev tvungen att städa. Och tvätta. Och läsa, i en BOK. UTAN SPOTIFY. Major crises.

Men jag överlevde.

Men på riktigt, det där med att inte ens kunna lyfta luren och ringa. Inte ok faktiskt. Röksignalerna var inte långt borta.

Kors i taket, prisa Gud etc osv

Jag var precis ute och JOGGADE. Det var inte långt och det gick inte fort. Men ändå. Jag dog inte.

Ingen mänska ett äpple

Min mac och min iphone konspirerar genom att vara synkroniserat jättesega. Apple, vad händer? Skärp er nu. Ska jag behöva gå ut på Långholmen, göra upp eld och kommunicera via röksignaler? Va?

Alltså, stressen när tekniken inte bara magiskt fungerar blixtsnabbt och smärtfritt? Kan inte vara sunt.

Teenage Crime

Om planen var att studsa upp tidigt och göra nåt vettigt men det sen råkade bli så att jag var vaken till fyra imorse, sov rätt länge, klev upp och åt frukost och sen bestämde mig för att jag nog borde se lite SoA i sängen istället för "nåt vettigt"?

Ja.
Kanske.
Men min mamma bor inte här så jag gör som jag vill.

Jag är helt ärligt totalt slut efter den där tentan. Det känns lite som att nån har stuckit hål på ballongen och all energi har pyst ut. Så jag tänker spendera dagen först i sängen och sen fikandes med vän innan jobbet istället för att genast ge mig på dom projekt som är kvar. Punkt.

HemmahemmaHEMMA

Ok. Jag tror det gick. Det kändes bra nog för att vara godkänt. Allt över det får betraktas som bonus och är det underkänt har jag missuppfattat allt så grovt att det var till allas bästa. Typ.

Och äntligen hemma. Det här med 120 mil och tre nätter i Båstad var tredje vecka börjar bli mer än tradigt. Det är definitivt några jag kommer sakna när det här är över men det ska bli så sjukt skönt att slippa körningen och det ocharmiga Sporthotellet Drivan att det är värt det. Nån sa idag att "vad tomt det kommer kännas när man inte har skolan att göra" och jag höll på att drunkna i min egen kaffekopp.

Tomt?! Ba, HEJ FRITID! Länge sen vi sågs. Insert ROMANläsning i badkaret, kvalitetshäng, bio, promenader och allmänt stros. Göra ingenting. Långtråkigt -jag har saknat dig!

Lyckohjulet

Mina klasskamrater har varit vrak sen i söndags kväll när vi samlades. Jag har varit lugn. Overkligt lugnt. Retats över panikpluggningar och skrattat åt min roomies utbrott om Bourgognes Grand Cru´n vid tvåsnåret inatt. Nu sitter dom här bredvid mig i soffan och kollar Idol i lugn och ro medans jag tuggar sönder mina nagelband och rabblar, cru´s, Chateau´s och distrikt som en liten papegoja.

Nu, exakt tolv timmar innan tentan slog nervositeten till i mig. Jag är väl medveten om att jag inte läste en rad från maj-september och att jag verkligen borde ha gjort det. Det här går inte att läsa in på tre veckor. Jag är också väl medveten om att jag är ganska duktig på en hel del ändå och det mesta nu hänger på vad som kommer komma upp i morgon. Fel frågor och det går åt skogen, rätt frågor och jag kan kliva ut med ett högt betyg. Håll en extra tumme för mig imorgon, ok? Ok.

Lite humörsstyrd kanske

Jag gillar hur stadig jag är nu för tiden. Ena sekunden sämst, nästa bäst. Feber varannan dag. Förra veckan  var jag en hårsmån från att ta bort hela bloggen, nu la jag istället dit det där helt oanonyma twitterkontot. Inte att lite på alls.

Upp och ner, ner och upp

Jag är i Båstad och pendlar lite mellan det här går inte, jag KAN inte och men det här KAN ju jag. Fort går det också. Ungefär lika fort som min kropp växlar mellan varmt och kallt, febern verkar vara höstens ständiga följeslagare. Klarar jag den här tentan på onsdag är jag i princip klar, ett examensarbete ska visserligen visas upp men det känns som en piss i Missisippi nu. Var vecka får ha sina plågor ifred.

If you cant Google it, no one cares

Så jag tänkte att jag kanske borde bli lite tonårsfull trots allt. Och misslyckades?! Herregud, klockan är nästan fyra och det första jag gjorde när jag kom hem var att bekräfta skillnaden mellan tresterbrand och weinbrand för mig själv genom att slå i ett jäkla spritlexikon för att det är så himla nördigt att det inte ens går att googla. Fyra dagar. Sen ska jag kliva ur den här psykosen och lära mig att dricka utan att tänka igen.

601

Jag älskar Lykke Li´s Everybody but me och även om det där blir mindre och mindre tydligt för varje år så är den så träffande. Den där...osynken. Den skivan är så Australien för mig. Även där lite osynkad. Halva jag skrattandes solbränd på en surfbräda och den andra full av rastlöshet, orostankar och alla omvadnärhur. Orostankarna är historia nu. Eller, det är dom väl aldrig, dom är bara nya. Och betydligt mer hanterbara och konkreta i dagsläget. Bra så.

Hoppsan vad deppigt det lät. Det är det inte. Det är en bra låt. Punkt. Nu ska jag gå ut ur den här mörklagda lägenheten och bjuda mig själv på en halvtimmes frisk luft och sol innan jobbet.

Chatå vaddå?

Vackert höstväder ute. Man skulle ju kunna ta en promenad eller så. Eller så kan man sitta inne omgiven av papperskaos och vingliga bokstaplar och emo-lyssna på Lykke Li med en växande känsla av panik i magtrakten. Det där är ju lite som man väljer. Det ska på riktigt bli en lättnad att gå till jobbet och släppa det här en stund. Egentligen känner jag bara för att bli dyngrak och strunta i alltihop. Sunt, verkligen.

Och nej, chansen att jag kommer skriva om något annat än skola innan den här jäkla tentan är över är inte så stor.