Dagens lilla utbrott

Men vad är det för jävla fel på folk som plötsligt måste börja läspa när dom ska uttala Barcelona? Håll truten eller var konsekvent och börja säga Båaustad om Båstad osv osv i såna fall. Du låter inte världsvan. Du låter som en idiot.

Tack för uppmärksamheten. Nu ska jag återgå till att smygspela Wordfeud medan övrig klass planerar vår Basselåna-resa. Jag kan inte lyssna, det skär i huvudet på mig.

Kan. Inte. Sluta

Alltså, vi måste prata om Wordfeud-appen. Den håller på att ta över mitt liv. Jag har redan nämnt min missbrukarpersonlighet men det här börjar bli löjligt. Jag sover inte. Jag blir typ arg när jag får ett sms eller samtal precis när jag ska lägga ett drag och måste trycka bort det. Jag för inga som helst samtal med mina klasskamrater under rasterna och all mat måste kunna ätas med enhandsfattning. Vänster hand. Hade jag varit lagd åt det hållet hade jag väl inte ätit alls. Jag har svårartade koncentrationsproblem på lektionerna och svarar inte längre på direkta tilltal.

Och det värsta är att eländet måste vara direktöversatt med Google Translate i den svenska versionen vilket öppnar upp för usel grammatik och ord som inte riktigt finns och man måste prova alla fula lösningar som tänkas kan. Om jag misslyckas med min tenta imorgon så tänker jag skylla allt på Wordfeud. Det är ett himla under att jag ens hade tid att skriva det här.

Nerbyte

Igår var det solsken, tropikvärme, fin musik och fina tjejer. Hela dagen spenderades på Popaganda med Linn och hennes kompis Lisa. Jag och Linn har sagt sen i vintras nån gång att vi ska hänga och jag är glad att vi äntligen fick till det. Så himla härliga tjejer. Skratt, häng, öl och flera bra spelningar. Lykke Li var så himla bra att jag gick och smålog hela vägen hem fast det var helt omöjligt att få en taxi, jag hade glömt lurarna till phånen och jag var så kissnödig att jag kände min egen puls i blåsan hela vägen hem. Sista biten blev en småjogg med halvt hopknipna knän för att inte orsaka en olycka på öppen gata.

Nu däremot är jag helt nyanländ till Sporthotellet Drivan i Båstad med pluggångest upp över öronen. Kan vi backa tillbaka bandet till igår förmiddag och börja om?

För DET var ju det viktigaste

-Kom förbi en stund?
-Nä, jag måste plugga.
-Men en stund bara.
-Och måla naglarna.
-Meh, ta med nagellacket?
-Okejrå.

Jag gillar det här nya konceptet med att bo 150 meter från David. Så där värst bra för studierna är det dock inte.

Men Fröken, hunden tog den, jag lovar!

Jag tänkte verkligen plugga men sen dog mitt mobila bredband och vet ni hur jobbigt det är att googla i mobilen? Alternativet skulle ju kunna vara att faktiskt läsa referenslitteraturen. Det hörde ni själva hur jobbigt det lät va? Därav mitt mogna beslut att helt enkelt vänta på bättre tider genom att blogga med mobilen och tacka min lyckliga stjärna för att jag hann boka Popaganda-biljett tills imorgon innan jag stängdes av från omvärlden. Samma Popaganda som jag inte skulle gå på för att jag har för mycket skola att ta tag i. Om inget drastiskt händer med min motivation och disciplin rätt snart kan den här examen bli ett bekymmer.

Köpstopp*

Alltså, känslan som växer i mig när jag går igenom alla mina kläder för att se vad som ska sparas och inte. Självförakt tror jag det kallas. Jag har kommit ungefär halvvägs och har hunnit få ihop två överfulla ikea-kassar som ska till Stadsmissionen. Den blir minst en till. En del har bara gjort sitt rent smakmässigt men väldigt mycket av det är saker jag har köpt och sen i princip inte använt. Vissa grejer är fina men passar inte mig. Jag vet inte ens varför jag har köpt det, jag kanske var uttråkad eller bara tyckte att jag behövde något som inte bara är onödigt utan även oanvändbart?

Nästa gång jag behöver döda en halvtimme på stan eller bara handlar för att jag är uttråkad hoppas jag att jag tar mitt förnuft till fånga, skänker en hundring till någon som behöver den bättre och besparar mig själv och min garderob ytterligare belastning.

*Nä, inget köpstopp. Men lite himla eftertanke. Förutom halsdukar/sjalar, där råder totalt köpstopp. Den människa som behöver 25+ halsbeklädnader finns inte.

Hemma? Hemma!

Sundsvall-Sthlm-Hammarby Sjöstad-Huddinge-Hornstull-LämnatillbakasläpiUpplandsjävlaVäsby-Hornstull-Sov-Sundsvall-IKEA-Lämnatillbakabil-Hämtaalltjagglömtigamlalägenheten-Hornstull.

34 timmar.
Jag är så trött att jag vill gråta och inte ens pallar att gå och lägga mig + det ser ut som kriget här och jag hittar ingenting och fattar inte hur jag ska få ordning på den här helt ologiska packningen (my bad). Jag har brutit mot en miljon trafikregler och fräst till hon som födde mig att men gå och lägg dig för fan, dör jag så dör jag även om du ringer en gång i kvarten för att se om jag är framme. Jag har helt fräckt utnyttjat vänner till att bära saker utan att bjuda på så mycket som en flyttöl och skamlöst parkerat min bil på handikapp-plats. Trots detta: oerhört nöjd med att det efter ungefär fem minuter känns himla hemma här hemma. För det första har jag redan varit en hel del i den här lägenheten, jag har fått överta kontraktet från en vän. För det andra, allt, ALLT här inne är mitt. Mitt-mitt-MITT. Sommaren 2008 lämnade jag min lägenhet i Sundsvall för att åka till Australien, sen dess har jag aldrig flyttat hem igen. Jag har flyttat tio gånger på tre år om man ska räkna in alles som alles. Och då bodde jag ändå på ett enda ställe i över ett år. Det har egentligen inte stört mig, min rot och rastlöshets vara och icke vara har sällan med taket över mitt huvud att göra. Det sitter i andra saker och just nu är dom sakerna där dom ska vara. Här. Och det är så jäkla skönt att jag skulle kunna lipa lite bara över det. Om jag orkade och inte var helt uttorkad av allt bärande.

Bonusinfo: Jag blev tvungen att ställa in alla saker i köket utan att diska dom. Det är mitt i jävla natten, jag orkar inte gå till 7/11 för att köpa diskmedel och det var absolut nödvändigt att få undan dom kartongerna. Om jag bjuder dig på middag den närmsta veckan skulle jag tacka nej om jag vore som du. Eller kräva take-away. Slut på information.

I fablernas värld

Flytta va? Jag har inte så mycket emot den fysiska flytten av mig själv men alla jävla grejer. Igår, i min tankevärld, hade jag vid den här tidpunkten ( 00.38) fått in allt i lägenheten i Stockholm OCH kört tillbaka till Sundsvall för att byta tillbaka till min egen bil. Lite sov och sen ner igen.

I verkligheten har jag precis fått in allt. Om ett par timmar till, när jag har lyckats leta reda på sängkläder, badrumsprylar och förhoppningsvis sovit nån timme blir det raka spåret norr igen. Imorgon vid den här tiden har jag väl packat upp allt, hittat mina skolböcker, varit på en mataffär, IKEA, tagit ett bad och pluggat in hela Chiles vinkarta. Eller hur?

junijuliaugusti

Ja här står jag uppflugen på en colaback med ryggen tryckt mot väggen under en taknock. Dricker en afternoon-margherita och tittar på spöregnet. Om exakt 15 minuter är den här säsongen slut. En bartömning, två sov och en packning kvar, sen är det över.

Fint. Och lite, liite trist. Men mest fint.

Gud hjälpe mig

Ja alltså, jag fick ju slut på True Blood-avsnitt i torsdags och det tog mig hela helgen att lösa det världsproblemet så under tiden hann jag liksom snöa in lite på Sons of Anarchy. Precis när jag hade slutat fundera på när kvarts-feén Sookie egentligen tänkte ta sitt förnuft till fånga och åtminstone provligga lite med Vampyr-sheriffen Eric aka Skarsgård blir jag alltså tvungen att förklara för min mamma att Näe det har inte hänt något jag grinar bara för att Clay trodde Opie hade tjallat och skulle mörda honom men Donna, hans fru alltså, hade lånat bilen och Tig såg inte att det var hon som körde och nu är hon dö-ööd när hon ringde mitt i ett avsnitt.

En vecka kvar av det här nu. Sen ska jag packa en släpvagn och reclaima mitt liv.

All work, no play

Jag hade bara tänkt jobba extra när jag kom tillbaka till Stockholm och ägna september åt allt jag ligger efter med i skolan. Har inte ens haft ork eller brytt mig om att söka något, tänkt att det får lösa sig. Nu blir det inte så, nytt jobb från 1a september. Man tackar inte nej till bra jobb när dom sätter sig i ens knä. Enbart 75% fram till examen dealade jag till mig men just nu känns det inte så "bara" med 75% jobb och 100% skola.

Tur som en tokig, jag sa upp mig när jag lämnade Stockholm och blev i samma veva av med lägenheten och har en katt som jag inte vet vad jag ska ta mig till med. I tur och ordning har alla dom sakerna sen löst sig utan någon nämnvärd ansträngning från min sida. Hade lika gärna kunnat fått bo arbetslös under valfri bro med katten innanför jackan. Ledig kan jag vara..sen. Nån gång. Väl. Tror jag.

Stålsättning

Jag har svinsvårt att göra mig av med grejer jag egentligen inte vill ha. Tänker alltid "men kanske" och stoppar ner det i förrådet. Som redan är till bredden fyllt av grejer jag inte vill ha men sparat av olika, ofta sentimentala, skäl. Idag ska jag utrusta mig med sopsäckar, flyttkartonger och en rejäl dos självdisciplin och bygga tre högar.

Kasta.
Ta med.
Den sentimentala högen som får bli ett senare problem.

Helst ska dom ha den storleksordningen också, med störts först, men risken är stor att det blir den totalt omvända. Hur kastar man bort ärvda grejer? Och vem vet när jag vill ha mitt 20 år gamla Nintendo åtta-bitars nästa gång?

Den du. Med smör på

Det här är Josefine. Hon är sjuksköterska, hästgalen, rolig och i ärlighetens namn lite, lite sjuk i huvudet. Hon är en av mina bästa vänner och en av få jag törs berätta precis vad som helst för. Mina fulaste tankar, mina sämsta minnen, mina mest pinsamma ögonblick. Hon har fått lyssna på tusen menlösa cirkelresonemang, torkat en miljon tårar och garvat både sig och mig rakt igenom ett par kriser. Hon har brytit ner mig i armbrytning och sagt åt mig att skärpa mig när jag har gått för långt. En gång sa hon åt mig att sluta grina för annars skulle hon gå ner på parkeringen och skära sönder däcken på mitt ex nya tjejs bil som så lägligt stod parkerad rakt nedanför huset där vi var grannar för många år sen. Jag är fortfarande fullkomligt övertygad om att hon inte skämtade. Och jag slutade grina. Några år senare när min häst blev tvungen att nödavlivas på grund av ett fult benbrott var jag i Göteborg. Sent på kvällen, när jag var som mest ologisk, ledsen och irrationell gick hon utan att tveka ut mitt i natten för att lägga en filt över min, döda, häst* för att jag satt på västkusten och hulkade i telefon om att jag "inte ville att Donna skulle frysa". Hon brukar titta på mig ibland och säga att jag är fin. Även när jag klampar runt i hennes lilla hus i trosor, behå, glasögon och gummistövlar och äter chips i hennes säng. Hon skrattar mer än någon annan jag känner. Och är läskig när hon är arg. När jag hade krockat min bil och dessutom smashat mobilen kom en sjuksköterska in på rummet och ursäktade sig med att -det här är nog inte ok men du har telefon- och där i luren var Jossan. Arg som ett bi för att hon var i L.A på semester och inte nog med att hennes mamma var sjuk, jag krockar dessutom och skrämmer livet ur henne. Jag vill inte veta hur många sekretess-regler som bröts på Sundsvalls sjukhus den kvällen för att den nyheten skulle nå henne. Om man tjurar allt för mycket runt henne kan hon få för sig att brotta ner en och tvångspussa en över hela ansiktet tills man ger upp och skrattar istället.

Hon har knallblå ögon och krulligare hår än mig. När vi jobbade i samma bar trodde folk att vi var syskon fast hon är vit och jag svart. Fast på sommaren, om jag inte har hunnit sola, är hennes mage brunare än min.  Hon är hårdare än någon man jag någonsin har träffat men har säkert flera hundra par örhängen. Och gillar saker som glittar och prickiga underkläder. Dessutom är hon sjukt snygg. Jag är väldigt, väldigt glad för att hon flyttade från Stockholm till Sundsvall för att plugga, annars hade vi nog aldrig träffats. Nu, nästan tio år senare är det jag som bor i Stockholm och hon i Sundsvall. Det är det enda jag inte gillar med Josefine.

Jag tror att hon för det mesta inte fattar hur himla bra hon är och att hon kan behöva påminnas ibland. Puss.

* Även om distriktsveterinären kan nödavliva på plats så får man vänta tills dagen efter på att slaktbilen ska hämta kroppen om det inträffar under röda dagar. Livet på landet är inget för veklingar.

Naturligtvis

Självklart gick gubbskrället och gjorde en magisk konsert. Jag ångrar sällan saker men det här får nog tyvärr läggs till listan Saker du borde ha krigat lite mer för att få se.

Girls will be girls

Jag tror inte någon som känner oss skulle sortera in oss i det tjej-tjejiga facket. Men, vi har tråkigt. Så vi dricker vin och försöker överträffa varandra i dom absolut eländigaste låtarna vi kan hitta på you tube. Dom där som man har gråtit ögona ur sig till. Helt normalt.

Allafall, här är en av mina bästa.

För ett lager hud sen fick den här texten mig att må illa. Nu garvar vi mest och jämför gamla ögonblick av misär. Lustigt det där med tid va?

Fixen

Jag såg mitt sista True Blood igår. Hela dagen idag har jag gått omkring med en växande irritation över att jag tror att det finns tre avsnitt till som jag inte lyckas få ner. Varit okoncentrerad och lite darrig. Till slut blev det mig övermäktigt och jag hörde av mig till någon med samma obsession men något bättre sinne för teknik. Han hade fler! Problemet är bara att människan är ute och ränner på krogen istället för att fixa min sil så om någon skulle kunna vara så vänlig att bombhota samtliga Stockholm stads lokaler med utskänkningstillstånd innan jag slutar jobba klockan elva skulle jag bli väldigt tacksam. Någon?

Ättika

Imorgon spelar Prince i Göteborg. Jag jobbar. I Sundsvall.

Jag var helt inställd på att basta efter jobbet. Det är svinkallt och jag fryser. Bastun är upptagen av folk jag inte känner. Jag vill inte dela.

Jag har ett enda litet avsnitt True Blood kvar innan jag har sett ut alla avsnitt internet kan erbjuda. Jag har redan abstinens, ett tecken så gott som något på att den här säsongen har börjat spela ut sin roll och att det är dags att återgå till ett normalt liv. Det där när tv:n inte spelar en central roll som kvällsunderhållning.

Jag är för trött för att gå ut på krogen, för pigg för att sova och tycker rent allmänt att den här kvällen gärna kan få vara slut snart.

Med vänlig hälsning
Trulig-81

Åh, sa jag att jag är hungrig? Och att jag inte kan somna hungrig men är på tok för lat för att knalla bort till restaurangen och göra något åt saken. Ett restaurangkök utan en kock är inte ett hem. Eller nåt.

Whats wrong with you people?

På förekommen anledning ägnade jag en liten stund åt den här bloggens sökstatistik. Vanligast förekommande google-sökningar som har hamnat här den här veckan:

Är jag en missbrukarpersonlighet?
Struts Psyke.

Ja..välkommen då. Antar jag.

Hur man vet att säsongen närmar sig sitt slut

Man hinner om-lära sig att jonglera mellan lunch och kvällsgästerna. Med limefrukter.

Om det inte hade varit för att jag..

..har ganska svårt för ordet "mys" hade jag kanske använt det nu. Läget är inte optimalt för foton, det är kolsvart här och altanlampan är pajj, vilket är lika bra för det är i sanningens namn även lite stökigt här,  men det innehåller allafall ett glas vin, stora mängder osedda true blood-avsnitt i en laptop, en nybastad tjej, en spinnande katt, spöregn och ett blockljus.

Hjärterumstjärterum?

Känslan när man mot värderleksrapporten och bättre vetande tittar ut över en klarblå himmel och tänker "javafan" och tar emot dom där extra bordsbokningarna som inte ryms inomhus och det en timme senare tornar upp sig svart-svarta moln över havet.

Den känslan. Leka picknick med filt på golvet inomhus, någon?

Den livmoder som burit mig

Ibland tror jag att min mamma inte känner mig. Alls. Det är antingen det eller så kommer den där genen för att inte ge upp hopplösa projekt som jag bär på därifrån. I present till mig lämnade hon nämligen efter sig två (dyra till råga på allt) knallfärgade skjortaktiga pikéer. Hon går omkring med övertygelsen att hennes förstfödda dotter "använder på tok för lite STARKA färger med tanke på sin FANTASTISKA hudfärg".

Hennes förstfödda dotter går omkring med övertygelsen att dom där två rackarna kommer samla damm i en garderob nära mig i ett par år innan någon förbarmar sig över dom. Denne någon är vanligtvis min mor, lagom tills hon har glömt bort att hon har köpt dom. Recycling i sin ädlaste form.

Frigång

Två lediga dagar. Två! Ni förstår nog inte hur välbehövligt och välförtjänt det är efter förra veckans massiva slit. Jag har aldrig i hela mitt liv nekat så mycket folk bord. I slutet av söndag kväll visste vi inte om vi skulle skratta eller gråta men efter en titt på kassarapporten fick det bli en flaska champagne.

Min mamma med bonus-bihang har varit här några dagar. Dom två första fick dom nöja sig med att titta på när jag jobbade. Inte en chans i världen att kliva av och umgås men igår fick vi en heldag. Tog bilen tio mil norrut och hälsade på systeryster på segelbåten. Besökte Mannaminne  och tittade runt. Mer välorganiserat skrotupplag får man leta efter. Uråldriga skeppvrak, gamla tyska spårvagnar och bilar från ett århundrade uppblandat med konst och smyckesverkstäder. Helt galet. Middag ute och kortspel halva natten. Dom åkte nu på morgonen och jag har en hel dag kvar av min ledighet. Ska träffa J och C, vi har inte haft en chans att hänga alla tre sen Mallis för nästan ettåetthalvt år sen. Kärlek.

Mandelkubbsmätta mörtar

Skeppsjyckarna

Oversized knähund full av kärlek

Mannaminne