Gott nytt kompisar!

Tack för att ni läser, finns, kommenterar och skriver. Många känner jag. En hel del inte. Nån har jag lärt känna. Alltihop är rätt härligt och jag gillar er, ventilen.

Let them have cake

För övrigt så ägnade jag en, i ärlighetens namn ganska kort, stund av årets sista dag till att se lite av Året med Kungafamiljen på Svt Play.

Sekundärskammen har aldrig förr bränt så hårt på mina kinder. Känslan efteråt var inte bara att jag ville duscha utan att dom gott kan få ha sina pengar ifred, det är synd om dom. Den enda som verkar ha en smula vett i behåll är den som har flytt landet.

Tack och hej tvåtusenelva

Jag har varken minne eller tålamod för nån ambitiös 2011-lista. Det har hänt rätt mycket och på det stora hela varit ett bra mycket bättre år än 2010. Det har varit ett ganska bra år på det stora hela, utan att jämföra med något annat år. Det har varit lite jobbigt några gånger också, det ska det vara. Jag har bytt jobb massor med gånger, tagit en examen, flyttat en massa gånger, bytt yrke, träffat jättehärliga nya människor och saknat en del gamla vänner som jag har sett för lite av. Jag har kört helt sjukt många mil bil. Jag har haft väldigt roligt och varit galet trött ibland när allt ovan har blivit lite för mycket att hantera. Gråtit en skvätt ibland.

Så istället för sammanfattning, en önskelista.

2012 önskar jag mig mer:
-Struktur, ordning och reda. På det braiga sättet, inte det tråkiga.
-Ledig tid som inte bara betyder att jag har dåligt samvete över en trave skolböcker.
-Resor, den typen som inte bara handlar om hundratals mil i bilen för att ta sig från en punkt till en annan.

Och lite mindre:
-Flyttar. Ska 2012 bli året då jag inte flyttar en enda gång?! (högst otroligt, men drömma får man)
-Tjafs om småskit som bara suger energi.

Sitter här och försöker komma på vad jag ångrar och det enda jag faktiskt verkligen tycker var galet onödigt var nog att missa Prince på Way out West. Det var förjävla dumt faktiskt. Att det är vad jag minns betyder egentligen kanske inte att det borde ligga högst på den listan men faktum är att det nog är det som svider mest.

Årets skräll var väl att jag slutade jobba på krogen, den får vi nog vänta tills nästa år med att utvärdera.

I övrigt så skiner solen över Stockholm och min mascara har uppnått den perfekta segheten som den bara håller nån vecka mellan den är ny och för lös och gammal och för torr. Det ska nog bli bra det här.

17.09: Frukost

Jag vet inte vad som hände med den här dagen. Jag har inte så himla mycket på agendan men dom få grejer jag har vill jag verkligen hinna med men allt sitter fan i sirap. Kan inte ens skylla på någon annan utan det är jag som stolpar runt i små ologiska cirklar och inte kommer nån vart. Just nu äter jag spagetti med ketchup. Till frukost. Klockan fem på eftermiddagen. Hej mitt nittiotal, jag är trettio nu, är det ok om jag återgår till att bete mig så?

Det ska på riktigt bli skönt att börja jobba igen. Jag är för ostrukturerad för att ha så här mycket fritid.

Peddo konto?

Alltså, (min) iphones autocorrect? Jag sms:ade precis till min bror att jag har fört över pengar till hans peddo konto för att min telefon anser att det är ett vettigare alternativ än personkonto. Fräscht. Stör mig dessutom nästan lika mycket på särskrivningen som på ordvalet.

Hej lilla badkar och hej lilla säng

Alltså, hemma va? Världens bästa ställe, speciellt efter strax över fem timmars sträckkörning i pissigt väder med dålig sikt. Har koncentrerat mig till huvudvärk och nackspärr. Nu badkar, tveksam på om jag orkar pallra mig ut som planerat.

Smygis

Det var mååånga år sen jag smög in hemma efter att ha varit ute. Ingen aning om vilka trappsteg jag ska undvika och hur man bäst vrider om nyckeln ljudlöst. Nu mer av hänsyn än på grund av risk för utegångsförbud men lite samma känsla. Göteborg ligger bättre till i min bok än tidigare men jag är (ännu?) inte helt övertygad. Sjukt skönt att komma utanför dörren och ha lite kompishäng allafall och nu ska jag bara sova lite innan jag styr bort från västkusten för den här gången. Familjekärlek är väldigt fint men bör inte överdoseras.

Känn ingen sorg för mig Göteborg

Jag har aldrig känt någon stor kärlek för Göteborg. Kanske har jag inte heller riktigt gett Göteborg någon ärlig chans trots att jag har spenderat ganska mycket tid här i krokarna genom åren. Dom senaste åren har jag mest undvikit hela staden och bara åkt igenom på vägen till Kungsbacka och familjen. Allafall så ska jag ge det hela en ny chans idag och möta upp två av mina favoriter från skolan i Båstad och äta middag på Magnus & Magnus i kväll. Vi får väl se om Göteborg kan ta vägen via min mun till mitt hjärta. Tjejerna jag ska möta upp är två av dom roligaste jag har träffat på länge så om jag inte kan känna kärlek tillsammans med dom och på vad som ska vara en av Göteborgs krogpärlor så är det nog kört för en lovestory mellan mig och västkustens stolthet

Naked, exposed

Tanken var ju ledighet i mellandagarna och det är jag också med ett par timmars undantag just nu. Det är rätt mysigt att bulla upp kaffe och dator på mammas köksbord och fnula på i morgonrock. Fick dock en impuls att klä på mig när telefonen började ringa, inte för att nån ser mig men för att det känns himla skumt att försöka låta seriös och professionell i småbyssor och sovfrisyr.

Fellegallo

Jag är född i Etiopien med svensk pappa och etiopisk mamma. Mina första tre år pendlade vi mycket mellan Sverige och Etiopien, min pappa jobbade via sitt svenska företag i ett projekt för Sida. Det är en helt annan historia men mitt språk dom där första åren var en förvirrad mix av svenska, som jag talade med pappa och andra svenskar, amharic, som jag talade med mamma mommo moffa och andra etiopier (bla min barnflicka (!) ytterligare en annan historia är den om hur min mamma tyckte det var mycket enklare när jag var liten jämfört med mina småsyskon, undra varför liksom) och engelska som mamma och pappa talade med alla vänner. Hela familjen lät för övrigt såhär, mamma försökte lära sig svenska, pappa amharic och det som inte gick att förstå på något annat språk togs på engelska. När vi flyttade permanent till Sverige så försökte mamma fortsätta tala amharic med mig för att jag inte skulle glömma. Det gick sådär. Tydligen hade jag från dag ett på dagis envist deklarerat att nu var det svenska som gällde, hur väl nu en treåring talar överhuvudtaget. Jag minns exakt ett enda ord från amharicen (jag kan fler men dom är återlärda).

Fellegallo.
Nu har amharic ett annat skrivspråk, typ som arabiska, men det låter så när man säger det. Fellegallo betyder Jag vill ha eller Ge mig.


Efter tre dagars soffliggande har jag hunnit spendera åtskilliga timmar med att surfa runt bland möbler, accessoarer, kläder, prylar, böcker och skor och vill ha så jävla mycket grejer att det är helt löjligt. Speciellt med tanke på att jag ungefär varannan vecka får lite kväljningar av konsumtionshets och pryltokighet och snarast tänker på att avveckla. Jag ligger här och tänker att mitt liv vore så mycket bättre och roligare med dom där kökstolarna väskan krämen byrån jodphursen osv osv i all evighet amen fast jag vet att det inte är så. Imorgon är det jag som inte är sjuk längre punkt. Jag behöver en realitycheck och komma bort från datorn. Idag gjorde jag nog bara saker och ting värre genom att shoppa på mig en helt onödig klänning och ett par lite mer nödvändiga jeans. Mina nitton andra par kände sig lite ensamma i garderoben. Skjut mig.

Den hoppfulla modern

Den stämmer inte in i min älskade mammas världsbild att jag är monsterförkyld och lever i en dimma av feber och alvedon på julen och hon försöker med alla medel trolla bort det. Nyss var det hyacinten som fick flytta ut på balkongen, stackaren. Eftersom jag är pollenallergisk är det ju helt logiskt att den är orsaken till tre dagars feber. Jisses. Jag har i alla fall börjat ana ljuset i snortunneln (som definitivt inte är den stackars hyacintens fel) och undrar om jag inte ska kunna släpa mig ut en stund för att se om jag kan hitta mig ett par bra vinterkängor på mellandagsrean. Ska testäta lite gröt, om jag inte måste sova av utmattning efter att ha ätit lunch är jag nog game med en alvedon eller två innanför västen.

Jamen god jul då

Hej ledigt, hej mamma, hej svullna bihålor och rakblad i halsen. Så förutsägbart klassiskt att det nästan är löjligt.

Du behöver faktiskt inte bli sarkastisk än, jag kom nyss

-Åhmenåhh, kan inte du bädda åt mig. Och kan jag få låna en tischa, glömde. Var är mitt vattenglas?


Mamma -tittar noga på mig, kommer jättenära, hukar sig och lägger armarna kring min midja. Lyfter.
-Lustigt, du vägde mycket minde när du var tre?

Enter: Julefrid

Jag har äntligen landat på soffan hos familjen efter att spenderat hela dagen i bilen. Galen trafik, ett jäkla bråk med en gubbe om en bensinpump i Jönköping (!) och en nära-döden-upplevelse i en Göteborgsk rondell med en spårvagn. Kommer aldrig vänja mig vid dom där monstrena. Nu, när jag fick en glögg i handen inser jag att jag, glöggomanen över alla andra, knappt har smakat glögg i år? Vet inte vad som hände riktigt och det är lite sent att börja kompensera det nu. Har inte ens provat årets Blossa och då var jag ändå den som tjatade för att få en flaska undanlagd det året jag var i Australien så att jag kunde få glögg i mars när jag kom hem. Framför mig ligger en veckas powerumgänge och powerslappande. Sjukt skönt. I resväskan ligger tre olästa böcker som liksom skriker åt mig att jag ska ta en heldag i soffan med dom. Det ska nog bli bra det här.

Båda dom två översta ser ut att vara böcker om mat fast dom egentligen är vanliga romaner med en annan primär historia fast dom råkar utspela sig i en restaurang i det ena fallet och hos en matrecensent i det andra. Den sista har jag hunnit börja läsa lite i, fascinerande. 

On the fourth day of Christmas

Jag tror* att jag ska få åka till Champagne! På morgonen så bara "nån måste åka till Champagne med kunder..suck..men du! Vill du åka?"

Eh, ja?

Dom andra har hunnit blivit tillräckligt luttrade för att tycka det är ett himla jobb att åka till Champagne och lulla runt och gulla med folk. Jag blir så exalterad att jag hade viftat på svansen om jag hade haft en. Jag har aldrig ens varit i Frankrike så dom hade kunnat skicka mig till vilken håla som helst och jag hade tyckt det var skoj.

*Dom sa att jag ska åka. Jag tror fortfarande att det finns en himla massa chanser att hinna få sparken innan mars.

Sturehofsslumpen

På några dagars diff så var jag och A på Sturehof och åt middag vid den här tiden förra året också, dan innan nyårsafton var det. Då såg jag en kalufs i ögonvrån jag kände igen lagom till kaffet. Kalufsen satt (sitter) på en barndomsbekant som jag inte hade sett på åratal och som dagen innan hade kommit tillbaka efter att ha bott utomlands i flera år. Vi flyttade allihop till samma bord och sent på natten får han ett sms om att hans lillasyster precis hade fött fram en frisk och välskapt liten tjej på SöS. Vi växte alla upp i samma trappuppgång och hon var min första bästa kompis. På nästan varenda foto jag har från 3-7 års ålder finns hon med. Vi gled ifrån varandra när vi blev äldre men efter det här tog vi upp kontakten igen.

Igår, lagom till kaffet, fick jag i ögonvrån syn på en bekant ryggtavla som var precis lika fel-rätt som sist. Inte samma scenario och en helt annan person men ungefär lika osannolikt. Bord flyttades ihop och vi blev sittandes länge och hade superkul. Lite för länge och för kul kan jag konstatera idag, trafikläget igår gjorde att jag ligger galet efter idag men det får det vara värt trots att huvudet knappt hann nudda kudden inatt.

Sturehof runt jul alltså, undra vem vi ska springa ihop med nästa år?

Ashram

Ett väldigt effektivt sätt att ge sig själv en våldsam längtan bort från civilisationen kan till exempel vara att skaffa sig ett jobb där man inte kommer undan att köra rätt mycket bil i Stockholms innerstad vilket normalt är fine men så här ett par dagar före jul närmast kan beskrivas som Mayhem. Helvetets förgård. Ullared. Ni förstår.

Jag tror att jag kan ha fått ett gäng små hjärnblödningar faktiskt. Tröstar mig själv med det faktum att det fåtal julklappar jag behöver är klara + kompis och vin. Ska nog kunna bända ner axlarna från öronen idag också.

Jul hela veckan

Julklappsutdelningen tar liksom aldrig slut här. Frågan är om det här är en fin gest eller en vädjan från vår vd om att slippa höra gangstarap till morgonkaffet?

Kvartsamtal

Hade nåt form av medarbetarsamtal idag. Verkar som att jag kommer få hänga med my precious ett tag till. Har fortfarande inte vant mig vid den här typen av arbetsmiljö och får högstadievibbar när vi ska sitta kring ett konferensbord och prata om migmigmig men alla verkar nöjda och glada och det är faktiskt jag med. Frid och fröjd.

Nu för jag ett inre krig med mig själv om jag ska släpa mig iväg till Yogan eller krypa ner under täcket, helt jäkla slut efter två nätters bristfällig sömn. Fördelen med Yogan är väl mest att jag kan passa på att köpa lite mat på vägen hem, kylskåpet ekar sorgligt tomt. Fördelen med att stanna hemma är nog mest att jag är trött nog att somna utan middag.

Marry me?

Nån kille med i P3's morgonintervju som pratade om surf och hur det egentligen funkar att plötsligt släpa med sig fru och ungar och köra kust till kust USA och surfa i fem månader med start mitt i terminen. Nu funkade det ju uppenbarligen inte så bra eftersom frugan numera var ett ex men ändå. Modigt och skönt att ha en så avslappnad inställning till alla "måsten".

My precious

Vi fick julklappar på jobbet idag och jag är i något form av chocktillstånd. Jag har alltid varit glad över dom julklappar jag har fått från tidigare jobb också men det här slår alla rekord med hästlängder. Så mycket att jag känner mig helt ovärdig och ba "måste jobba över tusen timmar varje månad för att försöka bli värd".  Massor med vin som jag knappast hade gått och köpt själv. Jag är ledig alla mellandagar utan att någon semester dras. Och på köksbordet ligger det en himla Ipad. En Ipad?! Jag som alltid har gått runt och tyckt dom är lite menlösa när jag redan har en dator och inte bara en utan två iphones (det är mest lite struligt iofs men himskans praktiskt när man måste kolla karta, prata telefon och spela spotify samtidigt). 

Nu?

My preeeciooous.

Just Ipaden och den extra strul-iphonen lär jag väl iofs få lämna tillbaka när jag får sparken från min provanställning pga ovärdhet. Alltså, ångesten det här genererar är ungefär likvärdig med gladheten. Vilket kanske var en smidig investering i att jag kommer jobba som en liten iller i pur skräck för ovärdhet/tacksamhet? Förutom att jag är sjukt klumpig och är livrädd för att pajja den så har jag bara jobbat strax över en månad och har inte på något vis gjort mig värd allt detta. Ju mer jag tänker på det desto otäckare blir det faktiskt.

-posted from my ipad

*skoja ba*

*vågar inte röra den*

Flertusenkronorsfrågan

Jag tänkte ta bilen ner till västkusten till jul men blir mer och mer tveksam för varje dag. Sent igår när vi körde hem från landet (som var dundermysigt och låg i loppisheaven/Glanshammar btw) så snöade det och vägen var livsfarligt moddig och hal. Nu är det regn och plusgrader igen. Min lilla bil är bra till mycket men blöta, hala och moddiga vägar hör inte till paradgrenarna.

Kommer det hinna bli fin vinterväg/ hålla sig på tryggt plus eller ska jag ruinera mig på en sista-minuten tågbiljett dan före julafton? Hade åtminstone tur och slipper släpa katten med mig, han ska få hänga med bästis och gudbarn i jul så ett störningsmoment i trafiken är eliminerat. Kolla väderleksrapporter känns som att köpa trisslotter.

Får fnula på den. Nu julmarknad på Skansen i bästa aprilväder.

Alla familjer är psykotiska

Ni vet när man känner varann sådär väl att normala sociala koder upphör att gälla och man beter sig mer som syskon än vuxna människor?

Vi är på väg till "landet". Jag har inte riktigt fattat exakt vart det här landet ligger men enligt uppgift ska det vara två timmar dit. Hitintills har vi grälat om det är ok att äta hamburgare på vägen eftersom det faktiskt kommer ta flera timmar innan vi får middag, vart systembolaget i Strängnäs ligger (jag hade rätt i den frågan, osannolikt nog) och huruvida Abisko är en stad eller ett område och om det uttalas Abisko eller aBisko. Sen var det en liten diskussion om vi var på Avesta eller New Orleans när vi kom tillbaka till bilen och billeken. Nu tror jag att vi är vilse för att chauffören funderar mycket mer på städer som börjar på D än på vart vi ska svänga av motorvägen.

Skymning 10.53

Men älska dom här decemberdagarna utan vare sig ljus, sol eller snö. Det är lika bra att det blir becksvart på en gång. Då lyser ju åtminstone julbelysningen. Det här är lite som att långsamt bli kvävd med en gammal stickig och fuktigt mögeldoftande filt.

Katt? Hund? Oklart.

Han charmar ofta brallorna av katthatare min "lilla" katt. Kanske mest för att han hälften av tiden beter sig som en hund?

Avundsjukan

Alltså, tänk lyckan i att få vara tillräckligt begåvad/rik för att ha råd med att blomma ut i fullkomlig excentricitet och bete sig lite hur som helst. Ohämmat ägna sig åt sina demoner (dämoner i det här fallet) och bryta samman om frukost-osten inte faller en i humöret. Jag skulle vara så jäkla bra på det.

Ingmar Bergman va? Vilken kille.

Mjukhet

Sitter och fryser på kontoret och längtar till i morgon. Grannpojkarna ska ta med mig till landet. Dom lockade med tjocksockar, brasa och sällskapsspel och jag föll som en fura. Tycker mest att jag klampar omkring och fryser och är trött den här veckan. Lite lantluft kanske gör susen?

Böj och sträck

Bokade in mig på ännu en yogapass ikväll. Får väl se vilken kroppsdel jag sabbar ikväll men faktum är att jag redan känner mig lite trasig. Jag har jobbat väldigt mycket inne på kontoret dom här senaste dagarna och det där med att det skulle vara tungt att jobba på krogen? Jo, kanske. Men jag får betydligt ondare i kroppen av att sitta på en stol böjd över en dator hela dagarna. Ryggen är helt pajj och axlarna är som popnitade i käkhöjd. Längtar på riktigt till gymet. Helt obekant känsla.

Somebody that I used to know

Lite färg i decembermörkret. Fin låt, fin video. 

Antiklimax

På innergården vid kontoret ligger det nån form av katolskt nunnekloster. Jag har aldrig lyckats få syn på dom trots ivrigt spanande. Jag är ohejdat fascinerad av katolicismen. Vet inte varför riktigt. Tror även att jag skulle bli världens sämsta katolik men något med all symbolik och ceremonier är lite spännande. Konstigt nog känner jag inte alls så inför nån annan religion, alldeles oavsett kyrkligt krumbuktande.

Allafall, fick precis se min första nunna. Hon pratade i mobiltelefon och bar på en icakasse. Besvikelsen finner inga gränser. Icakasse! Lite jäkla rökelse hade hon väl åtminstone kunna bjuda på?

Trasig tjej i sargat kök

Bästa sättet att bota en kemisk depression orsakad av alldeles för många glas vin igår kan ju vara grannar och mat. Fick till och med för mig att jag ska baka vilket jag bara kan komma på bakfull. Jag är absolut sämst i världen på att baka och har en medfödd oförmåga och ovilja mot att följa recept vilket är en grundförutsättning för lyckade kakor. Insåg även att det som var ett välutrustat kök när jag var tjugo efter en miljon flyttar är något underutrustat så grannpojkarna får snällt bära med sig en ugnsform och kila förbi affären i utbyte mot mat och (kanske) mjuk pepparkaka med valnötsglasyr. Vågade inte tala om bristen på elvisp och hoppas nån av dom är starkare i armarna än mig idag.

Men orka

Köket ser lite ut som ett slagfält, jag har precis vaknat och bestämt mig för att ignorera det en stund för soffan täcke kudde dator fjärr en liter vatten när det slår mig. Tvättid om tjugo minuter. Orkar inte men vet att det är nu eller inte alls. Jäkla otyg att behöva tvätta på samma tider som alla andra.

Sida 23

Mor vann diskussionen och jag satte på mig en tröja, men jag kan inte nog tala om hur sviken jag i den stunden kände mig. Jag såg dystert på hur mor utförde sina kvinnliga sysslor och lade märke till hennes väl utvecklade kvinnokropp. Alltsammans tycktes strida mot min natur. Jag kände avsmak för den starka parfymdoften och de rödmålade läpparna som var så typiska för femtiotalet. En kort tid föraktade jag henne; hon var både budbäraren och budskapet. Bedövad och trotsig satt jag med hunden vid mina fötter och drömde om att resa bort. Att rymma och ansluta mig till Främlingslegionen, stiga i graderna och genomkorsa öknen med mina mannar.


Jag fann tröst i mina böcker.


Jag kom inte långt i "Just Kids" innan jag dunade in men jag hann le lite igenkännande och önska att jag inte hade varit så lat att jag köpte översättningen istället för den på originalspråket. Om man byter de röda läpparna mot ceriserosa, femtiotal mot åttiotal och hunden mot en katt så hade det där lika gärna kunnat vara jag som sjuåring. Jag minns diskussionerna om att ta på sig kläder, hur jag tyckte allt utöver shorts var ivägen. Jag kommer ihåg vad mycket roligare krigslekarna var och hur jag tyckte (och fortfarande tycker) att alkoholstinna, starka parfymer gör ont i näsan och att hud alltid vinner över kemi. Att jag ibland föraktade mamma och allt hon var och satte pappa på piedestal men att jag nu vet bättre. Och böckerna, alltid böckerna.

Trekant

Insåg ganska tidigt idag att det inte var någon större mening att planera in några större aktiviteter ikväll och stannade hemma istället för att gå ut. Helt värt. Nu ska jag ta med mig Patti, mandarinen och Erykah ner i sängen och se om den här snudd på sjukliga tröttheten går att sova bort eller om det bara är att kapitulera och gå i ide för vintern.

My favourite game

Sitter på Urban Deli och väntar på mitt middagssällskap med ett glas vin och en helt oläst tidning av det slag som verkligen intresserar mig. Jag älskar det här. Precis innan det blir smockfullt på restaurangen, lite sorl, gott att dricka, bra läsning och en trevlig middag att se fram emot. Jag skulle kunna (vilja) leva hela mitt liv just i den här timmen.

Grej jag verkligen gillar..

..komma till jobbet och ha missat mailet "fotografering imorgon" och ha uett jäkla teleobjektiv en halv decimeter från mitt, osminkade, ansikte när jag "står där helt naturligt och provar lite vin, 09.30 på morgonen".

Verkligen.

I hate myself and want to die

Men alltså vad jag avskyr mig själv när jag får såna här briljanta "hur svårt kan det vara"-idéer. Svårt? Nej. Skittråkigt, hemskt och tidskrävande? Ja. Mycket. Ser ni hålen? Man måste måla insidan på ALLA. Det är ungefär en miljon av dom. Och när man tror att man är klar inser man att ribborna på insidan naturligtvis syns igenom dom miljonerna hålen så då får man måla den med och stå framåtlutad tills man har färg i håret, huvudvärk och en förmodad stroke pga allt blod i huvudet. Addera en "hjälpsam" katt och onsdagskvällen är en himla fest som aldrig tar slut.

Klumpigheten

Trodde jag hade sendrag i tårna på vänster fot efter yogan igår. Idag känns det mer som att alla tår utom stortån är av. Jag är nog den enda jag känner som får idrottskador av nybörjaryoga. Kan för mitt liv inte fatta hur jag lyckades bända sönder fyra tår på ett träningspass som avslutas med att man ligger kollektivt på golvet under filtar i mörkret och djupandas som en dagisgrupp på eftermiddagsvila.

Klumpigt känns det väl också när jag ser att jag pratar chips precis ovanför ett inlägg om svält. Sympatiskt. Till tröst så kan jag väl säga att det vare sig blev chips eller motorcykelgäng. Det blev ett bad och religion i Mitch Albom´s "Alberts sista önskan". Allt verkar vara som vanligt igen, jag läser böcker och gör illa mig istället för att se serier och...inte gör illa mig.

 Halvvägs igenom, bra. Lite långsam men det var förväntat.

Måttfullhet

Mmkej, först bloggade jag världssamvete och sen gick jag på yoga och var helt kosmisk och tacksam för våra kroppar som bär oss varje dag. Nu tänker jag äta chips och se på Sons of Anarchy. Det får finnas gränser på heligheten.

Den här bloggposten innehåller nötkräm

Det pågår en tyst katastrof. En katastrof som varje dag dödar 21 000 barn under fem års ålder. De flesta barnen dör av näringsbrist, diarré eller andra sjukdomar. De dör av orsaker som med enkla medel skulle kunna förebyggas. Det som saknas är vaccin, medicin, rent vatten och näringsriktig mat. Saker som UNICEFkan leverera. Saker som vi tillsammans kan leverera.

Den här bloggposten är mitt sätt bidra. För i och med att jag publicerar den här bloggposten blir inte bara fler uppmärksammade på den tysta katastrofen utan dessutom innebär det att re:member skänker sex påsar av den nötkräm som UNICEF använder vid behandling av undernärda barn. Tre påsar nötkräm om dagen är allt som krävs för att ett barn som lider av undernäring ska kunna överleva.

Har du också en blogg och vill göra något viktigt i jul? Hämta bloggmaterial här! Tillsammans räddar vi barns liv.

Ps. Vill du köpa fältprodukterna som räddar barns liv, besök UNICEFs gåvoshop. Du kan välja ett snyggt gåvobevis designat av bland annat Tove Styrke eller Elsa Billgren att ge bort i julklapp.

Foto: Unicef

Så, det där tog mig ungefär 1 minut av min tisdagskväll och gav mig en välförtjänt liten näsknäpp mitt i mitt vardagsgnäll om parkeringsplatser. Gör det bara.

Bakåtsträverska

Alltså, det är säkert till det bättre men Söder nu? En enda stor byggarbetsplats. Det går inte att gå, inte att köra och definitivt inte att parkera smidigt (just den sista har väl iofs aldrig funkat) och jag blir galen. Varenda litet ärende förvandlas till timslånga projekt. Just den här veckan kör jag dessutom min egen bil istället för firmans och måste undvika Hornsgatan om jag inte vill riskera böter. Jag trodde väl aldrig att jag skulle säga det men jag saknar att åka kollektivtrafik.

Oz

"Vi har kollat lite på julen och bestämde att vi stänger kontoret. Ni är lediga i mellandagarna och vi drar inte av några semesterdagar. Ni kan väl vara snälla att hålla lite koll på telefon och mail bara?"

Alltså kontor, varför har jag inte kommit på det tidigare?

Lust

Jag har fått tillbaka läslusten. Jag som i hela mitt liv har plöjt romaner som om det inte fanns en morgondag har det senaste året knappt läst en bok men nu med skolan i ryggsäcken och åter i ett hem med ett badkar läses det som aldrig förr. Jag läser bäst där, i badkaret. Vilket är det största skälet till att jag inte gillar att låna böcker och alltid köper pockets. Dom brukar se lite...använda, ut när jag är klar med dom.

 Just är jag på sista sidorna av Agnés Desarthes Ät Mig. Jag har retat mig en smula på att den ibland drar iväg och bli "Chocolate:ig" men sen lugnar hon sig med det och det blir bra igen. Ungefär två kapitel kvar men jag vågar säga läsvärd redan nu.

 Innan dess läste jag Primtalens ensamhet, Paolo Giordano. Den var väl..bra. Den har vunnit massor med priser och den var verkligen...bra. Men något saknades, jag fastnade inte riktigt och slutet kändes inte tillfredsställande.

 I Barcelona läste jag En dag, David Nicholls. Fin. Feelgood med kvalitet. Läs. Vågar man se filmen?

 Också Barcelona. Vi hade hela tiden ett par timmars bilfärdmellan vingårdarna och bortsett Priorat var inte utsikten så mycket att skryta med, motorväg liksom. Hela min familj blir åksjuk bara av tanken på att läsa i en bil men det är mitt näst bästa läsarställe efter badkaret. Jag älskade den här. Den är ganska förutsägbar ibland men språket är fint och jag både skrattade och grinade lite. 

 Högre än alla himlar, Louise Boije af Gennäs. Nja, sådär va? Småbra ibland och det var väl ok men rätt trist och med tråkigt stereotypa karaktärer.

Nu har jag slut på nya böcker att läsa och måste gå till Pocketshop imorgon, några bra tips tills dess?

Skolflicka

Jag blir lätt lite, lite skolflicks-kär på konserter, igår inget undantag. Mando Diao började lite svagt men tog igen det med råge den andra halvan, riktigt bra. Stort plus även för dom strategisk utplacerade sofforna som man gärna fick stå på. Jag är lite van vid att få välja mellan att se konserter från fjärran längst bak eller i höjd med andras armhålor, alternativt mosad längst fram men det är alltid så långt till baren då. Nu, långt fram, lagom hög, dansvänlig soffa med armslängds avstånd till bar. Perfekt.

Saker jag vande mig ruggigt fort vid

Alltså, jag har väl knappast varit ledig mer än ett trettiotal helger (borträknat tiden i Australien) sen jag var 18. Jag är trettio nu. Bortsett från att det kanske egentligen är lite sorgligt (jag led inte) så var det faktiskt något jag var lite nervös för. Dom allra flesta av mina vänner jobbar inom restaurang och jag var lite skraj för att jag skulle känna mig ensam och övergiven.

Obefogat visade det sig. Jag är fan grym på lediga helger. Mitt största problem den här helgen är att det har funnits för mycket att göra, inte för lite. Nu har jag precis landat hemma och sippar lite på ett glas vin och jobbar undan dom sista mailen innan jag ska packa ihop mig och åka och bli bjuden på mat. Imorgon ska jag på nåt event och se Mando Diao och på söndag är det julfest med jobbet. Just den sista grejen hade jag kunnat hoppa över till förmån för soffhäng men det känns inte socialt helrätt så det är bara att pallra sig iväg. Fredagar har helt plötsligt blivit för mig vad det brukar vara för dom flesta andra, inte början på en jobbhelg. Lova att säga till mig på skarpen om ni ser mig använda ordet fredagsm*s bara.

Timing

Min närmsta station för tomglas ligger precis vid en låg och mellanstadieskola. Känslan av fräschör när man passar på att tömma tomglasen bestående av 95% vinflaskor kl 08.35 en vardagsmorgon. Sådär faktiskt. Fick impulser att högt säga till alla förbipasserande att det faktiskt var JÄTTELÄNGE sen jag tömde.

Some of us who wander are, actually, lost

Idag kör vi Sörmländska slott. Dom är vackra dom här slotten, det måste man ge dom. Speciellt lätta att hitta är dom däremot inte hela tiden.

Åh, och om ni nån gång får för er att "Flen? Där borde man väl kunna hitta ett café?" så är inte det så himla lätt som man skulle kunna tro innan man har provat.