Idag är vi tacksamma för att jag inte har barn.

Saker jag glömt idag, i kronologisk ordning.

-Ställa väckarklockan. Tack thaigranne för dina högljudda Skypesamtal.
-Tänka till vid packning. Tack taxichaufför för att du backade tillbaka och väntade medan jag hämtade en grabbnäve trosor.
-Min datorväska hos kattvakten. Tack minnet för att du slog till tre kvarter bort.
- En vinflaska. Förlåt kattvakten, du får den vid utfört uppdrag.
- Laddare. Förlåt eller varsågod omvärlden beroende på kul-att-du-finns-status.

Det var nog allt. Tror jag.

Hångla, någon?

Efter 13 timmars komatös sömn tänkte jag mig att gå till jobbet idag. En nys/yrselattack och en blick i spegeln senare ligger jag åter i sängen. Oklart om hjärtklappningen kommer sig av stressen att ligga här med saker att göra och bristen på inhandlade klappar eller av anblicken av mitt febersvettiga hår, söndersnutna näsa och blåskimrande hud under ögonen eller av febern. Dom jobbar ihop skulle jag tro.

Skräcken

Jag är inte rädd för jättemånga saker men ibland ligger min katt så himla stilla att jag måste göra ljud/peta på honom för att kolla så han inte är död. Det där lilla djuret som jag har haft sen han var så liten att han rymdes i båda mina kupade händer. Efter nio år är han förmodligen den fastaste punkten jag har med alla dessa triljoner flyttar, sambos, kombos och andra omständigheter. Och jag tar det naturligtvis totalt för givet att han kommer vara med jämt, alltid, och tänker inte jättemycket på hans närvaro.

Den dagen han inte piper till när jag ropar eller välter över på sidan för att få magen kliad när jag petar på honom kommer mitt hjärta stanna. Fy fan.

Förlåt Tomten

Ja, jag vet att det är lite elakt. Och sorgligt för barnen. Men när någon berättar en historia om grannarna där frugan rymde med dykläraren på Thai-semestern inte bara en, utan TVÅ gånger. På samma ställe. På ett år. Då kan det hända att jag skrattar så mycket att jag sätter lussebulle i halsen, ok? Du kan inte döma mig för det.

Vad jag pratar om

Kolla, ett par dagar till av det här och jag hade varit helt insnöad? Hade inte överlevt mer än ett par dygn härinne att döma av kylskåpet. Dock hade jag lätt kunnat vara konstant full i minst två månader efter en blick på vinförrådet. Måste se över det här.

/Med vänlig hälsning, jobbar eftermiddag hemifrån pga kapsejsad infrastruktur.

Exakt så

Alltså, jag älskar snöstormar. Vill bo i en katatroffilm. Ett tag var jag helt besatt av Ice Road Truckers. Ibland kan jag tänka att det vore lite härligt att ha ett sommarställe på vintern. Behöva fundera på vedförråd och eventuella konserver vid isolering osv. Lite sjukt faktiskt. Nyss njöt jag nästan ihjäl mig när en buss dunstade in lite i en färdtjänsttaxi utanför jobbet och bara "hur ska det GÅ egentligen?". Lite In to the wild -Stockholmsversionen. Behöver nog mer strapatser i livet.

När livet vände åter

Men hej snön, jag älskar dig!*

Efter tre dagars ösregn med medföljande avgrundsdepp förra veckan så kan det få vara hur kallt det vill nu fast jag inte kan använda mina nya skor pga tjocksockeovänliga och att jag ser för jävla konstig ut i mössa. Ljuset liksom? Har farit runt som en duracellkanin i helgen och städat-tvättat-fixat-matat kompis-konsert-åt helvete för sena shots-för många glas vin hela helgen men det är ok. Jag har energi kvar ändå. Trots dubbelutgång och massa häng utanför soffan. Har inte haft det på hela hösten, otroligt välkommet. Tror tametusan att jag till och med ska yoga ikväll efter..fem? ..veckors uppehåll.

*sanning med modifikation. Jag älskar den jämfört med novemberregn. Jämfört med juli-augusti, inte så mycket.