Mor vann diskussionen och jag satte på mig en tröja, men jag kan inte nog tala om hur sviken jag i den stunden kände mig. Jag såg dystert på hur mor utförde sina kvinnliga sysslor och lade märke till hennes väl utvecklade kvinnokropp. Alltsammans tycktes strida mot min natur. Jag kände avsmak för den starka parfymdoften och de rödmålade läpparna som var så typiska för femtiotalet. En kort tid föraktade jag henne; hon var både budbäraren och budskapet. Bedövad och trotsig satt jag med hunden vid mina fötter och drömde om att resa bort. Att rymma och ansluta mig till Främlingslegionen, stiga i graderna och genomkorsa öknen med mina mannar.
Jag fann tröst i mina böcker.
Jag kom inte långt i "Just Kids" innan jag dunade in men jag hann le lite igenkännande och önska att jag inte hade varit så lat att jag köpte översättningen istället för den på originalspråket. Om man byter de röda läpparna mot ceriserosa, femtiotal mot åttiotal och hunden mot en katt så hade det där lika gärna kunnat vara jag som sjuåring. Jag minns diskussionerna om att ta på sig kläder, hur jag tyckte allt utöver shorts var ivägen. Jag kommer ihåg vad mycket roligare krigslekarna var och hur jag tyckte (och fortfarande tycker) att alkoholstinna, starka parfymer gör ont i näsan och att hud alltid vinner över kemi. Att jag ibland föraktade mamma och allt hon var och satte pappa på piedestal men att jag nu vet bättre. Och böckerna, alltid böckerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar