Sunday feels nothing at all

Försöker känna efter om fars dag svider så där som det kan göra när man inte har nån far. Men nej. Det svider inte idag, och jag har en pappa. Han är bara inte här. Det har gått 12 farsdagar sen han dog nu och all den där sorgen som så länge var inflammerat smärtsam är nåt annat nu. Den är med alltid hela tiden jämt men förlamar inte längre. Livet går vidare, saker förändras alltid och det är fint när man äntligen kan bli vän med det.