Icke.
Jag är faktiskt inte helt säker på att jag ens genuint gillar barn? Alltså, jag älskar dom där två och skulle ge dom bägge mina njurar om det så krävdes men om jag tycker det är så himla skoj att hänga med dem? Nja. Jag är inte rakt igenom gjord av sten, det var mysigt när den lille absolut skulle ligga hos mig och se Mowgli i morse och den stora plötsligt också ville det då så vi låg som sillar i soffan men det varade ju i cirka en kvart. Resten av tiden tycker jag mest dom är kladdiga, högljudda och orimligt uppmärksamhetskrävande. Jag kanske helt saknar den där genen? Eller så är jag bara som min mamma så fint uttryckte det på tok för intresserad av mina egna intressen för att finna något större intresse i allt som personer under en meters längd tycker är intressant. Oklart. Konstigt nog gillar dom mig fortfarande. Dom är lite som katter, målsökande missiler mot den som uppvisar minst intresse för vad dom pysslar med.
(Och jag är inte helt psykopat, klart jag busar med dom, borstar deras tänder, läser tråkiga små böcker och ler milt när dom kladdar yoghurt överallt. Jag ritar till och med teckningar*, har koll på nattblöjor och allt det där man gör, jag är bara inte speciellt olycklig över att lämna tillbaka dom till sina föräldrar dan efter.)
* Jag lyckas till och med dölja hur irtiterande jag tycker det är när dom måste kladda på min teckning istället för på sina egna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar