Det finns ingen nu levande person som jag älskar så instinktivt och högt som min mamma. Naturligtvis finns det inte heller någon som jag kan bli så arg på så fort. Idag har hon lyckats reta mig till totalt vansinne två gånger inom loppet av två minuter i ren omtanke. 12 år efter avslutade tonår. Och nu skäms jag, såklart och tänker att det måste vara den ultimata prövningen att vara mor till en dotter, omöjligt att ta sig igenom utan att ha ett tålamod och en envishet som måste gränsa till ren idioti. Och den stackars människan har två, varav den ena visst sitter fast i London för att hon har missat ett flyg och den andra har glömt att säga att hon om 12 timmar som bäst sitter på ett flyg till Paris. Och det är alltid vi. Tur hon har två välartade gossebarn att luta sig mot när döttrarna är en ständig källa till sömnlösa nätter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar