Jag har via fejjan förstått att en väninna till mig, en tjej som jag en gång var ganska nära förr men som jag inte har så jättemycket kontakt med längre, har råkat ut för nåt hemskt. Tvekade en stund innan jag skrev ett "jag tänker på dig"-mess. Vi har ingen direkt nära kontakt längre och jag fick den där fåniga jag-vill-inte-tränga-mig-på-känslan.
Nån halvtimme senare ringer hon mig. Från Umeå, där hennes lilla dotter behandlas med cellgifter. Det var ett fint samtal, prognosen är god och hon hade hopp och lugn i rösten medans jag var den som kämpade för att inte gråta med en stor iskall klump i magen. Jag visste inte vad jag skulle säga, vet fortfarande inte men jag är glad att jag inte följde min impuls att inte störa och det var hon med.
Svårt att somna igår efter samtalet. Känner fortfarande att det ligger där strax under skinnet. Vi är så himla små.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar