Hepp.
Tunga grejer.
Jag vet inte om jag ska vara ärlig. Jag har nån typ av gudstro, mest för att jag inte kan leva med tanken på att jag aldrig mer ska återse älskade som kilat vidare. Och för att det ibland har känts som om jag fått lite hjälp på traven. Och för att det ibland är det enda som finns att ta till. Jag har uppenbarligen nån typ av Karma-tro eftersom jag genast efter fula tankar tänker att "hoppsan, det där var inte bra för karman" men det säger nog mest emot sig själv eftersom mitt stora orosobjekt inte så mycket är dom fula tankarna i sig som min karma. Jag tror på att att allt blir bra i slutändan - för det måste det bli. Jag tror att förändring måste starta i en själv även om jag inte alltid lever som jag tror. Jag tror på att gråta när man måste och skratta så mycket man kan. Jag tror att när man har slutat skratta mer än man gråter är det dags för förändring. Jag tror att när man varken skrattar eller gråter har börjat dö lite.
Jag inte så mycket tror som hoppas att saker händer av ett skäl, att saker som ter sig meningslösa inte är det.
You cant always get what you want but you might get what you need.
(fast helst vill jag ha både och, tack.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar