Andreas. Jag var 2 å ett halvt. Han var tre. Vi var fullkomligt oskiljaktiga på dagis. Hade lika stora framtänder tills jag tappade en framtand, slog ut den andra och inte hade några alls i nåt år. Vi gick på ett ganska litet dagis och när vi slutade fick alla en liten bok med foton, texter och kommentarer från våra fröknar. Andreas är en ganska stor bit av min bok. Dom skriver att jag blev arg som ett bi och grät otröstligt dom dagar Andreas blev hämtad tidigare än mig. Jag tvivlar inte på det även om jag inte minns det. Jag minns fortfarande att jag kände något som måste ha liknat sorg när han började skolan och jag var kvar på dagis.
Men det var nog inte den typen av kärlek som efterfrågades. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska räkna som min första kärlek? Första "nu är vi ihop" eller första gången det faktiskt kändes som om hjärtat skulle gå i småbitar?
Men ok..nån gång i högstadiet, höstterminen i åttan tror jag, blev jag "ihop"med en kille som nog kan betraktas som min första kärlek. Han var ett år äldre och en halvmeter längre än mig. Vi betedde oss lite som två bläckfiskar och första gången jag gjorde slut, på telefon givetvis, fick han sin mamma att skjutsa honom till en nattöppen mack och köpte mackrosor som han sen stod utanför mitt fönster med. Jag tyckte det var så romantiskt att vi blev ihop igen, jag torkade rosorna och hade på mitt rum nån månad, hängandes bredvid Kurt Cobain-affischen, tills jag blev kär i hans kompis. End of story. Vi hängde ihop i ett år ungefär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar