Herman*

Konstiga dagar nu.
Konstiga samtal och konstiga situationer.
En hel del roligt också, likväl konstigt.

Har inte riktigt ork nu. Känner mig eremitig (här bygger vi egna ord minsann) och kantig och lite vag i konturerna. Vill lulla runt i min egen takt och värld utan alltför störande inslag. Sticka ut näsan när jag känner för det men utan att nån annan sticker in näsan i mitt och rör till.

Osynlighetskappan, vart tog du vägen?

*När jag gick i mellanstadiet hade jag en eremitkräfta som jag kallade Herman. Otroligt tråkigt husdjur men småsympatisk på nåt vis. Osynlig på dagarna och förde oväsen på nätterna. Bytte skal ibland. Åt lite sallad. Kunde sticka ut en liten eremitkräftefot utanför skalet i min handflata ibland om jag satt nog stilla. Det gjorde jag, i princip, aldrig.