601

Jag älskar Lykke Li´s Everybody but me och även om det där blir mindre och mindre tydligt för varje år så är den så träffande. Den där...osynken. Den skivan är så Australien för mig. Även där lite osynkad. Halva jag skrattandes solbränd på en surfbräda och den andra full av rastlöshet, orostankar och alla omvadnärhur. Orostankarna är historia nu. Eller, det är dom väl aldrig, dom är bara nya. Och betydligt mer hanterbara och konkreta i dagsläget. Bra så.

Hoppsan vad deppigt det lät. Det är det inte. Det är en bra låt. Punkt. Nu ska jag gå ut ur den här mörklagda lägenheten och bjuda mig själv på en halvtimmes frisk luft och sol innan jobbet.