Jag hatar att ringa in mig sjuk, och alldeles speciellt när man är så här ny på jobbet. Det känns som om jag är lat fast jag går omkring här som en ömsom frysandes, ömsom svettandes snorbobba med pingisbollar till bihålor.
Hjärtat är varmt dock. Igår kväll hörde en kvinna av sig och hade hittat min katt. Han flyttade till min syster innan jag åkte tillbaka till Sthlm och från början gick allt bra. Sen försvann han och jag har haft så jäkla hjälplöst ont i hjärtat. Det går inte att leta efter en katt i en stor skog när man inte vet vart man ska leta, fast jag försökte. Jag har inte ens velat prata om det, tanken på att han har råkat ut för en olycka eller driver omkring i skogen och tror att han är övergiven är så jobbig att jag inte ens vill ha orden i munnen. Han är inte typen som sticker iväg veckovis, han är mer typen som vill ha ett jämnt flöde av mat och kel och jagar för lekens skull, även om han är duktig på det, så antagligen så har han väl blivit rädd för något, dragit iväg och sen inte riktigt fattat vart han bor. Hon som hittade honom under sin bro bor bara några kilometer bort i skogen. Nu är han allafall hemma. Bakom lås och bom ett tag men i tryggt förvar. Han hade blivit så glad när Syrran hämtade honom att han nästan frivilligt klev i kattburen. Det är annars en procedur där man helst har långärmat på sig.
Kramperna i hjärtat har därmed släppt och jag kan i lugn och ro ägna mig åt att snyta mig, äta alvedon och vänta ut den här förkylningen. Hellre nu än i tenta-tider.
3 kommentarer:
Åh vad skönt det ska kännas - lite som att bli hel igen när man fått gå runt och vara orolig ett tag.. Härligt.
Ja, väldigt, säldigt skönt. Samvetet har inte varit att leka med på sistone.
Åh va härligt att han kom hem igen!
Skicka en kommentar