Jag har haft konstant dåligt samvete sen katten återföll i min vårdnad. Varje uttåg ur lägenheten vägs mot mitt dåliga samvete över att lämna honom ensam. Jag hör mig själv, med plågad röst, säga men mamma måste gå nu, vi måste ha pengar till kattmaten när jag ska till jobbet. Jag väger mina fikor och vinglas ute på silvervåg. På allvar alltså. Allt springer ur min i grunden väldigt bond-tösksa inställning till djur. Dom ska vara utomhus, åtminstone i den mån dom vill och mår bra av att vara utomhus. Punkt. Och när vi tvingar in dom i en miljö där dom inte hör hemma är det vår förbannade skyldighet att hålla dom nöjda. Typ. Jag kan köpa hur många konstgjorda möss med kattmynta jag vill, det är bara konstgjord andning. Min närvaro och mina leksaker är bara ett dåligt substitut för att vara ute och jaga riktiga möss eller klättra i träden för att sen komma in och bli klappad.
Så nu styrs mitt liv officiellt av dåligt samvete. Dåligt samvete för slarv med skolan. Dåligt samvete för att jag sköter skolan och måste åka till Båstad. Dåligt samvete för att jag inte spenderar exakt all ledig tid hemma i lägenheten. Dåligt samvete för att jag inte åkte hem direkt efter jobbet igår utan istället botade sur-humöret med lite vin och surr, i typ en timme.
Och det är en katt vi pratar om. Hur orkar folk skaffa barn?
4 kommentarer:
Jag vet. Det är förfärligt. Punkt.
Jag förstår precis, det dåliga samvetet alltså. Jag skaffade två för att mildra't, men ja, det finns där fortfarande. Fast egentligen tror jag faktiskt katten/katterna är rätt nöjda, annars är de ju rätt duktiga på att visa sitt missnöje, så egentligen kanske det är mest i ens huvud?
Jag brukade ha två men Kattens syster finns tyvärr inte med oss längre..men jag vill minnas att det ända var enklare med två? Eller...något lite mindre dåligt samvete i alla fall? Ja jag vet inte..Ibland verkar han lugn och andra dagar går han omkring och småskriker hela dagarna...Han är rätt "pratig" men jag upplever honom ändå som mycket mer rastlös här än i huset vid skogen. Såklart.
Ja, lite mindre dåligt samvete är det säkert. Och säkert är han mer rastlös i stan i ett hus vid skogen. Men det är säkert en omställningsfråga. Mina katter kommer från ett katthem och har således varit hemlösa katter så jag tror att de är rätt nöjda egentligen med att få dra omkring inomhus. Och de är väl lite som oss, vissa dagar är det helt okej att inte göra så mycket, men andra dagar är blir man ju rastlös över minsta grej trots att inget ändrats från dag till dag.
Skicka en kommentar