Söndagsförmiddag i lägenheten på Norrmalm. Jag har jobbat lördag natt och sover. Mobilen ringer på nedervåningen och jag överväger att strunta i att svara, trött, men tänker att ingen ringer mig nu om det inte är viktigt. Jag svarar, det är min syster och min pappa har dött. Hastigt, plötsligt och helt utan förvarning. Fredagen samma helg har vi begravit mina äldre syskons mamma. Jag lägger på och ringer helt kyligt till en arbetskamrat och meddelar att jag nog måste vara ledig på kvällen (nog?) och klär sen helt lugnt på mig, dricker kaffe, väntar på syster och åker till stället på sjukhuset där han finns. Alla går in och säger adjö. Jag står utanför i två timmar men går till slut in. Tittar, det är ingen där. Tomt. Stryker över pannan och går. Min syster vägrar låta mig åka hem och på natten står jag på hennes gårdsplan och tittar på en iskall, stjärnklar januarihimmel och då slutligen kommer dom, tårarna. Ilskan. Sparkar på snöklumparna, gråter och svär. Slutar och går in och sover med en kall hundnos tryckt mot min arm. Veckorna efter är lite luddiga men jag vet att jag åker till en stuga, försöker lära mig åka snowboard, blir tillsammans med min första sambo, jobbar, irriterar mig på dom osäkra blickarna runt mig (tror ni inte att jag ser?) och arrangerar en begravning. Väljer en miljömärkt kista, ler och skakar hand under en mottagning, förundras över alla människor, vilka är dom? Sen, hemma på balkongen där himlen såg likadan ut fast det var februari, mitt hejdå, mitt eget, lyktan som flög uppåt och sömnen.
Det här är inte ett ögonblick, det är flera veckor. Men när jag tänker på det så känns det som att allt gick på en minut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar