onsdag 26 januari 2011

Day 25 – A first

Oj, det finns många första. Jag hoppas på rätt många fler men några minnesvärda är väl..

..första gången jag hoppade ett riktigt högt hinder. Jag har inte gjort det så himla många gånger fler heller för den delen, om någonsin, men jag glömmer aldrig känslan efteråt. Det var vår och blött som fan ute, min ridlärare fick plötsligt för sig att det var dags för mig att känna på lite höjder och la helt sonika upp sluthindret, en smal oxer, i en kombination till 1,40 och la ner resten till stödhinder. Det hade legat på 1,15 innan. Jag var 15 år och vågade egentligen inte men jag satt på Huj, en av dom tryggaste, hoppgladaste och arbetvilligaste hästar jag någonsin har haft äran att rida och jag var betydligt räddare för min ridlärare än för några hinder i världen och bet ihop. Samlandet av tyglar-koncentrationen, känslan av 400 kg som samlar sig- avstampet-känslan av höjd och urstarka, ursmidiga muskler under mig -landningen-lerstänken på mina kinder-jag sitter kvar och jag dog inte. Mäktigt. Och 100 % Huj´s show. Har, tyvärr, svårt att se en repris på det här. Jag slutade för övrigt rida strax efteråt, jag tror det var det Lajla såg och ville motverka med lite uppmuntran. Hon litade på mig men framför allt litade hon på Huj. Jag gick efteråt och ställde mig framför hindret, utan häst. Jag var strax längre men mycket mindre.

..första gången jag insåg att jag faktiskt brydde mig så mycket om en annan människa att dom hade makten att såra mig inifrån ut, på riktigt. Jag var nog senare än dom flesta på den här punkten.

..första gången jag tog bilen och stack iväg ensam. Packade bilen, körde 40 mil, plockade upp en vän, körde 50 mil till, åkte båt , åt havskräftor och drack vin, picknickade i  Ronjas klyfta och sov inget alls, lämnade av vän och körde vidare. Parkerade, flög, mötte upp ny vän och njöt igen, Las Ramblas, La Sagrada familia, Barcelonas hamn, kaffe i sängen. Flög tillbaka, körde mer bil och kände att begreppet hem är väldigt relativt.

..första gången jag insåg vad riktig desperation kan göra mot människor. Det här var i Etiopien och en kvinna ville ge mig sitt barn. Jag var 21 och på semester. Hon ville ge mig sitt barn. Hon ville ge det vad hon såg som kärlek. Pengar, medicin, kläder på kroppen och mat. Utbildning, status, vad som helst. Allt. Ge sitt barn det hon inte kunde ge det själv. Det här är åtta år sen och jag har nog inte förstått det än. Det finns människor, likadana som oss, som vill ge bort sina barn för att dom älskar dom men är fattiga på en nivå som är beyond allt vi vet om. Så fattiga att dom ser en okänd människa, en okänd 21-åring, som ett alternativ bättre än sig själva. Det här är ett av skälen till att ett ev. föräldraskap skrämmer mig bortom vett och sans.

2 kommentarer:

Colombialiv sa...

Oj. Det där sista gav mig gåshud.

Omomigen sa...

Mm, mig med. Man vet ju om allt det där men att liksom..se det. Bortom ord.