Mina grannar köpte lägenheten bredvid tidigt i höstas. Det är, tyvärr, rätt lyhört här och speciellt ut mot trappuppgången. Sen dom dök upp har det renoverats oavbrutet, det har borrats, bilats och dundrats,det har sprungit hantverkare fram och tillbaka i månader, ofta tidigt på morgonen och sju dagar i veckan. Jag har aldrig sagt något, jag inser ju att det är jag som har lite udda tider. Jag har dessutom hejat glatt när jag mött dom men oftast mötts av en sur nick tillbaka. Från dag ett. Nyss mötte jag gubben i trappen som lite surt frågade om jag jobbar kvällar.
Ja det gör jag ju, vaddådå?
-Jo vi har hört det.
(Här väntar jag på en fortsättning som aldrig kommer)
Va? Jag spelar aldrig musik när jag kommer hem och gör jag det är det lågt eller med lurar, jag har inte ens en jävla tv och dundrar inte runt här på nätterna. Jag hör också när folk kommer hem på nätterna eller för all del slår i dörrarna och gapar på morgnarna. Det är för att vi bor i lägenhet. I en stad. Där det bor människor. Och säg något då om det nu är så att jag har, inte vet jag, borstat tänderna på för hög volym. Sjukt trött på passivt aggressiva människor, tala ur skägget eller dra igen truten. Dessutom kan väl fetknoppen börja gå två trappor upp och ner istället för att ta hissen. Den väsnas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar