Jag la ner det där med nervöst sammanbrott. För jobbigt. Och någon gång runt lunch bröt solen igenom den sura ullfilten som har legat över Stockholm sedan söndagen för två veckor sen (ja, jag har räknat) och när jag var hem 10 minuter för att mata katten så sken solen fortfarande. Då hade alla mina pelargoner vänt bladen mot dom två jättestora fönster som vetter mot vattnet här utanför och hela (jävla skitjobbiga) lägenheten badade i eftermiddagsljus och lovade lite vad den kommer bli när allt jobb är gjort. Och istället för att fortsätta tjura över att jag har lyckats valt en ovanligt dålig helg för att köra hem norrut skickade jag ett mess till en gammal kär vän och blev hembjuden på fyrarätters franskt.
Och jag är hemma nu så hela den sociala grejen blev inte så sen ändå. Och livet är nog levvärt trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar