Gud vad jag inte gillar mig själv när jag får perioder av umgängesskygghet. Jag älskar mina kompisar högt och alltid och vill oftast hänga men rätt vad det är så kommer det bara över mig att jag bara måste få vara själv. Ensam hemma allra helst. Och jag slits mellan att få spendera tid med alla dom här härliga och att få bara slå igen dörren bakom mig och vägra komma ut på dagar.
Den här gången är det utlöst av en helt hopplös trötthet. Jag vet inte om det handlar om att gråslaskvintern har tagit ett nytt stryptag om Sthlm, att jag knappt sov på hela helgen pga traumatiserad katt eller om förra veckans dramatik. Eller att jag faktiskt fortfarande inte vet et skit om vad som händer i lägenheten framöver. Säkert en kombination. Spelar ingen roll. Jag går här och inte bara gruvar mig för de kvällar jag inte får spendera på absolut ingenting utan har dessutom dåligt samvete för det som ingen visste om förrän ni läste det här. Fattar inte ens varför jag inte bara säger som det är Jag är ledsen men jag orkar inte, jag är slutkörd och vill gå omkring hemma bada läsa plantera om blommor laga mat istället för att hänga på och sen längta hem. Det är precis som att en liten del av mig tror att alla ska försvinna för alltid om jag försvinner nån vecka?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar