Jag minns inte vem det var, eller för den delen i vilket medie, som skämtade om stadsmänniskors tillbaka-till-naturen-behov. Vita medelinkomstintagande män i medelåldern som får för sig att gerillaodla potatis i Vasaparken typ. Det spelar ingen roll, jag har i alla fall blivit det där skämtet. Bortsett från att jag inte är vit, man eller medelålders, förmodligen inte medelinkomsttagare heller i den här delen av stan. På sistone har jag spenderat ungefär halva min vakna tid med att betvinga en snudd på obeveklig lust att bara...gå ut och gräva ett hål eller nåt. Gräva, odla, bli smutsig i gummistövlar. Se små frön gro, mocka hästskit och gå lös med en vattenslang. Det närmsta jag kommer nu för tiden är min stackars sorgliga ica-basilika i köksfönstret och att tömma kattlådan. Det måste vara våren. Jag försöker frammana bilder i mitt inre av att försöka stänga pyttesmå knäppen i träns med stelfrusna fingar i januari. Hur kul det är att ha häst en spöregnig morgon i november. Hur mysigt det egentligen är att försöka hacka lös stelfruset spån i en lika kall spånbod en fredagskväll i december bara för att få det nedbajsat medan alla med vettet i behåll hänger inne med en kopp glögg. Hur jäkla trist jag egentligen tycker det är att rensa rabatter och klippa gräs. Att alla tiotalet tomatplantor jag satte en vår genererade ungefär fyra halvmogna små stackare och att smultronplantorna inte ens överlevde juni.
Lönlöst. Det sitter fan i generna den här skiten. Nån som vet ett bra ställe i Vasaparken där jag kan gräva ett hål?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar