Jag känner inte Jonas Cramby på något vis, jag tycker inte att han är snygg och vad vet jag, han kanske är dryg eller nåt.
Men i perioder läser jag hans blogg eller krönikor och efter en kvart eller så av läsning tänker jag alltid att jag vill gifta mig med honom. Ofelbart. Blir som en tioåring kär i nån tvserie-karaktär. Jag vet inte riktigt vad som gör det, det är något med språket och betraktelserna och den ironiskt-empatiska inställningen till sig själv och andra.
Jag älskar´t.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar