Min mamma har alltidalltid älskat Whitney. Tyckt hon har varit världens vackraste, elegantaste (nåja, inte dom senaste åren) och begåvade människa och hon kan bara inte få in i huvudet att hon är borta och inte blev askungesagan om stjärnan som vann mot drogerna. Hon tar det nästan som en personlig förolämpning. Det finaste man har kunnat säga till min mamma är att hon påminner en smula om Whitney. Jag tycker nog att likheterna upphör vid att dom är vackra och svarta. I övrigt är min mamma rätt kort, svenssonfyrbarnsmor med putmage och sjunger förjäkla illa. Men vill man verkligen, verkligen stryka henne medhårs så ska man andas en likhet mellan hennes och Whitneys åttiotalsfoton. Kanske ett svagt drag runt ögonen i rätt vinkel men det sitter nog mer i mammas ungdomsrelation till en framgångsrik svart kvinna. Det vimlade inte av dom när mamma var tjugosomething och sprang på disco i Sundsvall, hyggligt ensam med sitt krulliga hår och högljudda kroppsspråk. Hon brukade spela Whitney högt hemma när jag var liten vi dansade tillsammans framför spegel ovanför telefonbordet i hallen. Samma telefonbord som jag lite senare slog ut min framtand mot när jag blev lite för ivrig i att hinna före brorsan att svara. Jag tycker också det är tragiskt, naturligtvis, men även om mammas relation till Whitney helt klart har gnuggat av sig på mig så är jag inte alls lika förvånad.
Men här är mina två favoriter. Nr ett är min absoluta favorit att sjunga högt till i bilen. Det kommer aldrig någon annan människa få uppleva men det har gjorts många, många gånger. Med handgester, wailande och allt. Den här har inte bästa ljud och bildkvaliteten men hon är så fin här och åh gåshuden som börjar resa sig 3.25 in i klippet?
Och den här, för att jag alltid blir glad och lite sprittig i benen av den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar