Pga tonårsaktigt beteende och en trumpen universum motarbetar mig-känsla har jag ägnat en stor del av början på veckan till att tycka rätt jäkla synd om mig själv. Idag lunchade jag med Linn och försökte få lite sympati för mitt åh-så-komplicerade-liv. Hon garvade glatt, highfivade och sa basicly åt mig att skärpa ihop mig. På ett väldigt snällt och insiktsfullt sätt, men ändå. Hade det inte varit för att mitt kriterium på bra vänner är att dom inte är några naaaww-mesproppar hade jag kanske blivit en liten aning förolämpad men nu nöjde jag mig med att puta lite med underläppen och skratta med. Sett från utsidan är det faktiskt rätt kul. Det lustiga är att hon, som faktiskt inte har känt mig så länge slog huvudet direkt på spiken och upprepade vad alla som känner mig väl har sagt så många gånger i så många olika sammanhang.
Sluta tänk så jävla fort och mycket. Ingen kan hänga med i det där.
När jag blir stor ska jag börja lyssna. Nu tänker jag gå och slåss igen. Jag har tydligen bytt yogan mot boxning. Var sak har sin tid och plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar