Så håller det på och kallas för livet

Efter en fantastisk helg kommer jag hem alldeles för sent, alldeles för smutsig för att inte genast hoppa i duschen och alldeles för himla trött för att dels ta tag i det och dels för hålla alla oklara detaljer om oklara saker som jag gör mitt bästa för att inte tänka på ur huvudet. Det är för mycket nu som ligger i andras händer för att jag ska vara bekväm med det. Hur oorganiserad jag än kan se ut utifrån så tycker jag förbannat illa om att inte ha kontroll på det mesta från lösa detaljer så som vart jag ska bo från och med nästa vecka till vad som rör sig i bröstet och just nu har jag inte koll på något av det. Önskar intensivt att jag inte behövde jobba imorgon, vuxenansiktet känns långt bort nu och det enda jag vill göra är att lyssna på Krunegård och Lasse och strunta i flyttar, oklara människor och morgondagar. I plural. Alltihop.