Mina 50 cent och att jag är så trött att alla filter man behöver för att leva i den här himla världen inte fungerar

En dag in i livet efter Emma Greens naglar är jag så innerligt trött på hetsen kring alltihop. Inte för att det inte är viktigt (det är superviktigt!) att visa och markera utan för att det borde vara så inihelvetejävla självklart att man får leva med, älska eller ligga med vem fan man vill så länge det är vuxet och ömsesidigt. Jag blir så matt att jag inte ids snegla på en tidning ens.

Jag vill gråta över alla tiggare och missbrukare jag går förbi hela tiden. Jag försöker ge några småslantar här och var men det är så jävla futtigt att jag skäms lika mycket när jag gör det som när jag låter bli. Och sen skäms jag ännu mer för att jag ens snuddar vid tanken på att JAG mår dåligt när jag ser dom. Det är verkligen inte mig, eller nån av er, det är synd om. Hör jag en person till gömma sig bakom argumentet "ligor" som ursäkt för att inte skänka nåt stackars mynt eller ha hyfsen att le tillbaka mot någon som faktiskt ler och säger hej där dom sitter på gatan vet jag inte vad jag gör. Vi är så himla himla priviligerade i vårt lilla hörn och fine, skänk inte nåt om man inte vill men titta tillbaka, hälsa åtminstone. Det är en människa som sitter där. Och till skillnad från den personen har jag, och ni, en skön säng och fyra väggar att sova ut i där vi helt kan låta bli att tänka på dom som inte har det.

..och nä. Jag är inte bättre än nån annan och ja, jag tycker alla har rätt att gnälla på det som just dom har problem med oavsett social och ekonomisk status. Jag funderar själv inte jättemycket på utsatta grupper när jag sitter hemma och suckar över att jag bara har råd med IKEA när jag ska byta ut mitt -fullt fungerande- kök. Så har vi det förtydligat.