Ibland när livet känns lite som en blöt och kall yllefilt som försöker kväva en (mig) så är det inte ett dugg hjälpsamt att lyssna på den här skivan om och om igen men ändå gör en (jag) alltid det. Det är inte så att den inte är bra, älskar Anna Ternheim, det är bara det att en (jag igen) eventuellt bara blir ännu deppigare av det.
Man kan ju tycka att jag borde veta bättre men så fungerar det (jag) som bekant inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar