Jag är inte rädd för jättemånga saker men ibland ligger min katt så himla stilla att jag måste göra ljud/peta på honom för att kolla så han inte är död. Det där lilla djuret som jag har haft sen han var så liten att han rymdes i båda mina kupade händer. Efter nio år är han förmodligen den fastaste punkten jag har med alla dessa triljoner flyttar, sambos, kombos och andra omständigheter. Och jag tar det naturligtvis totalt för givet att han kommer vara med jämt, alltid, och tänker inte jättemycket på hans närvaro.
Den dagen han inte piper till när jag ropar eller välter över på sidan för att få magen kliad när jag petar på honom kommer mitt hjärta stanna. Fy fan.
1 kommentar:
Usch ja att förlora en kär gammal vän är aldrig roligt och helt omöjligt att "förbereda" sig för!
Skicka en kommentar