Jag har alltid varit ett emotionellt vattenfall. Gråtit över allt. Jag drippitedroppar ner i dagstidningar, snörvlar mig igenom dokumentärer och fulgrinar åt youtubeklipp med Susan Boyle. Och då har jag inte ens nämnt mina egna och dom jag lever meds skäl till tårar.
Men nu har någonting hänt. Snustorrt. Som att krama vatten ur en sten. Jag försökte precis tänka lite på Whitney Houston och Bobby Browns stackars dotter. Icke. Oroväckande, vid någon punkt måste all denna lagrade gråt komma ut och då folk kommer det krävas sydväst och regnrock. Ingen som har läst något riktigt jävla sorgligt på sistone?
2 kommentarer:
Funkar det med fiktion? Jag grinade ögonen ur mig för några månader sedan när jag såg den ganska dåliga filmen A little bit of heaven. Trots bristande skådisinsatser och med högst orealistiska inslag lyckades den uppenbarligen trycka på precis "rätt" knappar. Hade vätskebrist i flera dagar efteråt. Annars funkar Grey´s anatomy för mig. 93 procents gråtgaranti (per avsnitt) ;)
Vad gäller texter om livets jävligheter har jag för tillfället inget konkret att tipsa om. Förutom de där vanliga dagliga nyheterna..
Man kan nog säga att det snart kommer lösa sig på naturlig väg om den här dagen inte tar slut snart.
Skicka en kommentar