Jag sprang igenom 1900 på en snabb kaffe efter ett kundbesök i närheten idag. Jag är så himla kluven till det där. Fast jag jobbade så kort tid så är det som att komma hem till sina syskon. Kramar, kindpussar, retsamma tjuvnyp och ett rufs i håret. Fredagsnerven som ligger strax under ytan när man äter sin mat och vet att om 3 timmar springer man för livet, det är fullt, trångt, bökigt stökigt nån får ett utbrott i köket, kasta ur sig den enda spanskan (svordomarna) man kan till han i disken och vart fan är löjromen till bord 102 och haha, såg du det där? Lugnet efteråt, en arm om axlarna och första djupa andetaget på kanske 6 timmar. Känslan när man har hanterat sin station som en tioarmad bläckfisk och överlevt och kanske märkt att man har gett någon något nytt, det lilla extra. Sammanhållningen, dom ömsom hårda orden som sällan något betyder och känslan av att allt händer just här, just nu. Inte sen, kanske, nästa vecka. Nu. Bara nu.
Jag saknar det.
Å andra sidan, lugnet nu. Lyxen i att kunna göra vanliga saker en helt vanlig vardag. Rutinerna som jag aldrig har haft. Tröttheten efter veckan som kommer krypandes. Ett glas vin och lite mat på fredagskvällen. Det är rätt jäkla fint det med. Men jag kan inte förneka att krognerven värkte till idag och lämnade mig med en svag och välbekant rastlöshet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar