Alltså, känslan som växer i mig när jag går igenom alla mina kläder för att se vad som ska sparas och inte. Självförakt tror jag det kallas. Jag har kommit ungefär halvvägs och har hunnit få ihop två överfulla ikea-kassar som ska till Stadsmissionen. Den blir minst en till. En del har bara gjort sitt rent smakmässigt men väldigt mycket av det är saker jag har köpt och sen i princip inte använt. Vissa grejer är fina men passar inte mig. Jag vet inte ens varför jag har köpt det, jag kanske var uttråkad eller bara tyckte att jag behövde något som inte bara är onödigt utan även oanvändbart?
Nästa gång jag behöver döda en halvtimme på stan eller bara handlar för att jag är uttråkad hoppas jag att jag tar mitt förnuft till fånga, skänker en hundring till någon som behöver den bättre och besparar mig själv och min garderob ytterligare belastning.
*Nä, inget köpstopp. Men lite himla eftertanke. Förutom halsdukar/sjalar, där råder totalt köpstopp. Den människa som behöver 25+ halsbeklädnader finns inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar