Det här är Josefine. Hon är sjuksköterska, hästgalen, rolig och i ärlighetens namn lite, lite sjuk i huvudet. Hon är en av mina bästa vänner och en av få jag törs berätta precis vad som helst för. Mina fulaste tankar, mina sämsta minnen, mina mest pinsamma ögonblick. Hon har fått lyssna på tusen menlösa cirkelresonemang, torkat en miljon tårar och garvat både sig och mig rakt igenom ett par kriser. Hon har brytit ner mig i armbrytning och sagt åt mig att skärpa mig när jag har gått för långt. En gång sa hon åt mig att sluta grina för annars skulle hon gå ner på parkeringen och skära sönder däcken på mitt ex nya tjejs bil som så lägligt stod parkerad rakt nedanför huset där vi var grannar för många år sen. Jag är fortfarande fullkomligt övertygad om att hon inte skämtade. Och jag slutade grina. Några år senare när min häst blev tvungen att nödavlivas på grund av ett fult benbrott var jag i Göteborg. Sent på kvällen, när jag var som mest ologisk, ledsen och irrationell gick hon utan att tveka ut mitt i natten för att lägga en filt över min, döda, häst* för att jag satt på västkusten och hulkade i telefon om att jag "inte ville att Donna skulle frysa". Hon brukar titta på mig ibland och säga att jag är fin. Även när jag klampar runt i hennes lilla hus i trosor, behå, glasögon och gummistövlar och äter chips i hennes säng. Hon skrattar mer än någon annan jag känner. Och är läskig när hon är arg. När jag hade krockat min bil och dessutom smashat mobilen kom en sjuksköterska in på rummet och ursäktade sig med att -det här är nog inte ok men du har telefon- och där i luren var Jossan. Arg som ett bi för att hon var i L.A på semester och inte nog med att hennes mamma var sjuk, jag krockar dessutom och skrämmer livet ur henne. Jag vill inte veta hur många sekretess-regler som bröts på Sundsvalls sjukhus den kvällen för att den nyheten skulle nå henne. Om man tjurar allt för mycket runt henne kan hon få för sig att brotta ner en och tvångspussa en över hela ansiktet tills man ger upp och skrattar istället.
Hon har knallblå ögon och krulligare hår än mig. När vi jobbade i samma bar trodde folk att vi var syskon fast hon är vit och jag svart. Fast på sommaren, om jag inte har hunnit sola, är hennes mage brunare än min. Hon är hårdare än någon man jag någonsin har träffat men har säkert flera hundra par örhängen. Och gillar saker som glittar och prickiga underkläder. Dessutom är hon sjukt snygg. Jag är väldigt, väldigt glad för att hon flyttade från Stockholm till Sundsvall för att plugga, annars hade vi nog aldrig träffats. Nu, nästan tio år senare är det jag som bor i Stockholm och hon i Sundsvall. Det är det enda jag inte gillar med Josefine.
Jag tror att hon för det mesta inte fattar hur himla bra hon är och att hon kan behöva påminnas ibland. Puss.
* Även om distriktsveterinären kan nödavliva på plats så får man vänta tills dagen efter på att slaktbilen ska hämta kroppen om det inträffar under röda dagar. Livet på landet är inget för veklingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar