What goes up must come down, this I know

Jag sover som en kratta och har gjort det nån vecka nu. Jag har alltid haft lite kruxigt att somna men har alltid sovit väldigt bra när jag väl dunat in. Ny grej är att inte göra det. Drömmer hejvilt och väcker mig själv, ibland med hjärtat i halsgropen och ibland helt utan förklaring. Jag verkar inte vara själv heller, halva min bekantskapskrets säger samma sak. Stressade hjärtan och dålig sömn. En av mina bästa fick nog och har tagit tjänstledigt från sitt mycket välbetalda och lite fräna jobb och sitt eget privatliv för att ägna tio veckor åt att klippa får längst ute på öde norra Gotland. Textbook klyscha men tanken tilltalar mig mer och mer. Inte på grund av att mitt jobb skulle vara vare sig speciellt fränt eller välbetalt eller mitt privatliv något större kaos än vanligt men för att jag börjar bli väldigt, väldigt trött. Något i mig hoppas att han ska ringa nån vecka in i det och vara dödligt uttråkad så jag slipper tänka tanken på att följa efter.