Jag är på väg till Gotland. Hatar färjor. Hela mitt katastroftänk går i spinn. När jag var tolv förlorade en familj som vi stod nära sin pappa i en färjeolycka. Det var några år före Estonia och fick inte alls samma publicitet. Färjan var mindre och inte alls lika många människor dog men för oss som var mitt i det var det självklart enormt hur en färja bara kunde gå till botten och att en människa bara var borta. Inte ett spår annat än dykbilder på personliga tillhörigheter. Jag minns hur hans döttrar och jag lekte anden i glaset och fantiserade om öde öar. Rys.
Dom få timmar jag har sovit har ägnats åt mardrömmar och jag vaknade snyfthulkandes vid sju i tron att någon jag bryr mig om var borta, försvunnen utan spår och fast jag vet att det inte är sant kan jag inte skaka av mig känslan av ledsenhet. Fast bra sak är Gotländska. Mycket trygg dialekt.
Update: trygg dialekt tills den börjar läsa upp säkerthetsinstruktioner. Då mycket olycksbådande dialekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar