Vemod

På söndag flyttar jag. Det är lite sorgligt faktiskt. För även om jag bortser från att jag trivs här, att läget har allt jag vill ha och att jag har två bästisar inom 100 meter så är det här nog faktiskt min första helt spökfria lägenhet. Det finns ingen sorg i väggarna här. Jag har inte bott här när någon närstående har dött. Jag har inte legat här och knaprat morfin efter nån olycka. Jag har inte haft någon sista krampaktig natt med någon jag har älskat här. Jag har inte gråtit mig till sömns, klättrat på väggarna i rastlös ångest eller stirrat ut genom fönstret i gryningen efter en sömnlös natt. Jag har inte bråkat, inte vridit mig i skrynkliga lakan, inte skrikit under tiden jag har bott här. Här har jag sovit gott, skrattat, haft glada sömnlösa nätter utan hjärtskärande känslor. Sovit i armar jag vet inte kommer göra ont. Vilat och pillat bort dom sista resterna av sårskorpor och hittat ny hud under. Det kommer bli bra sen med men jag kommer sakna min lilla Hornstullsborg.