Jag har alltid sagt att jag vill ha barn. Sen. Jag känner fortfarande att det där "sen" är hyggligt avlägset och med handen mot hjärtat -jag tycker inte barn är så värst skojiga. Visst är dom söta och det kan vara lattjo att leka en stund och lyssna på dom när dom surrar men i slutet av dagen är jag tvärnöjd med att återgå till mitt förvuxna tonårsliv med sena drinkar, cykelturer mitt i nätterna och tv-serier i sängen en hel regnig dag.
Ikväll är jag barnvakt till mina två gudisar. Den lille tuppade av som ett ljus men treåringen krävde tre sagor innan ögonlocken började vippa och sen kom det där lilla korta ögonblicket när jag faktiskt för en sekund kände livmodern darra till när hon halvt i sömnen drar min hand mot sin kind och borrar in ansiktet i min handflata och suckar nöjt samtidigt som hon stryker sin lilla hand mot mina fingrar. Nu, en halvtimme senare har jag konstaterat att tv-utbudet är katastrofalt på helgkvällar och livmodersbutiken är återigen igenbommad. Små doser av det här är allt jag behöver. Sen är fortfarande en bit bort.
1 kommentar:
Känner likadant. Men himla fint ändå det där med lillansiktet i handen!
Skicka en kommentar