Working nine to five?

När jag skrev att jag var så där nervös? Det var för att jag för första gången i mitt trettioåriga liv sökte ett jobb och till min förvåning blev kallad till intervju. Efter en vecka med fler intervjuer har jag uppenbarligen lyckats övertyga både dom och mig om att jag är rätt kvinna för jobbet (vilket jag inte ännu är helt övertygad om, det får visa sig). Så, från andra veckan i november ska jag lämna krogen, i alla fall delvis. Jag kommer ha en plats på ett kontor och ha en arbetsdator och telefon men jag kommer inte behöva sitta där hela dagarna vilket är en evig tur, jag får myror i brallan av sånt. Jag kommer nästan hela tiden jobba dagtid. Om allt går som det ska kanske jag kommer få resa lite. Det hela är väldigt, väldigt märkligt för en person som har spenderat hela sitt vuxna liv på restauranger och barer och aldrig haft ett jobb där ett skrivbord finns med i arbetsbeskrivningen.

Så jag ska alltså sluta sälja vin på krogen och istället försöka sälja vin till krogen. Vi får väl se, det kan hända att jag står med mössan i hand och vill tillbaka till min trygga restaurangvärld om ett halvår men det får visa sig, jag skulle inte ha förlåtit mig själv om jag inte tog chansen. Men hej prestationsångesten! Vi kommer nog hänga en del i fortsättningen du och jag. VD:n satte lite fingret på det hela när han i telefon igår sa Vi chansar lite med dig nu Mimmi men vi skulle inte ha gjort det om inte magkänslan sa att det var rätt och någonstans där kände jag att jag gillar honom som fan. Magkänslor är något jag förstår mig på och min säger mig att det här kommer bli svårt och utmanande men förhoppningsvis riktigt roligt. Önska mig lycka till.