Det är ingen hemlis att jag är rätt klumpig. Jag har själv nästan slutat noterat det, van som jag är vid att det smäller, fräser och stundtals brinner. Men ibland blir det ju lite jobbigt. Som nyss, när jag fick engagera två cafébiträden, tre äldre damer mitt-i-bullen och två unga män när jag la jobbtelefonen bredvid mig i soffan på Waynes Götgatan och eländet gled ner mellan sätet och ryggstödet på den platsbyggda soffan som jag delade med dom äldre damerna. Vi fick ut den. Efter en kvart eller så och en hel del nyfikna blickar och småleenden.
Eller som igår, när jag felparkerade mitt i Kungsträdgården, där det för övrigt är förbjudet att köra bil och sen drog igång larmet på bilen och fick ringa en kollega när mitt hysteriska tryckande på alla knappar jag såg bara gjorde saken värre. Det är ju en evig tur att jag är för mörk i hyn för att det ska synas när jag rodnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar