Några löpningsgenier här?

Av oklara skäl, förmodligen en del i en allomfattande, ständigt närvarande men låggradig kris, har jag fått för mig att jag vill kunna springa. Eller, jag KAN springa, jag är bara kass på det och vill bli bättre. Jag vill att det ska vara härligt, inte göra ont. För ont gör det. Jag har sprungit några gånger de senaste veckorna, inget imponerande men någonstans mellan 5-8 km per gång i 6,5-7,5 min/km. Rätt långsamt alltså. De flesta rundorna är strax över en halvmil och tar 35-37 minuter. 

Konditionen är märkligt nog mitt minsta problem med tanke på att jag har betydligt fler rökta cigaretter än sprungna kilometer i kroppen utan det är vaderna som spökar mest. Egentligen hela benen men mest vaderna. Det stramar, stretar och svider. Lite som en krampvarning men ändå inte. Mest i uppförsbackar men även på rakt spår. Det blir bättre i nerförsbackar men där sänker jag alltid farten för knänas skull istället. 

Det hela är otroligt irriterande. Lungor och hjärta skulle klara betydligt mer och fem minuter efter att jag slutat finns det egentligen ork och energi kvar i dom för en runda till men vaderna skriker. Vad gör jag åt det här? Tjurar på? Stretchar i timmar?* köper nya skor? Springer i en ställning som känns märklig dvs mer upprätt och mer på hälarna? Jag har en tendens att springa något framåtlutad och mer på främre trampdynorna liksom.** Hjälp mig? 

*snälla säg inte strecha mer, det är det tråkigaste jag vet

*Eh, nu när jag läser vad jag skriver låter det som att jag kanske har lite korta muskler i vaderna va? Med tendensen att springa på tårna? 

En ding ding värld

Det är valår och det märks att det bubblas, spottas och fräser och i grunden tycker jag det är BRA men det är något jävligt obehagligt med klimatet nu. Vi pratar om det ibland jag och mina vänner, hur skyddade vi är här i vår lilla innerstadsbubbla. Det är sällan just här människor är öppet rasistiska, homofoba, nazistiska även om det är här rubrikerna hamnar. Det öppna hatet är sjukt obehagligt men går också att bemöta. Det är det där dova, mullrande, odefinierade och vaga missnöjet som är farligast. Tror jag. Jag vet inte. Jag vet att jag blev glad häromdagen när jag gick bakom två tonåriga pojkar hand i hand på en bakgata här på Söder där jag jobbar och att hjärtat sjönk igen när dom släppte varandra precis innan dom svängde ut på Götgatan. Jag vet att flera av mina vänner flyttade till Stockholm från sina mindre städer för att dom ville kunna leva öppet utan att varenda dag behöva försvara den dom är födda till att vara men det får dom ändå göra, på något vis, hela tiden.

Jag har så vitt jag minns aldrig blivit utsatt för något grovt rasistiskt riktat rakt mot min person men jag ser varenda dag saker som skaver, fördomar som svider och strukturer som trycker mot de redan svagare. Det gör mig ledsen. Jag bidrar säkert ibland fast jag försöker låta bli.

Blev så arg att jag hade kunnat ställa till med en scen (och, gjorde det, i liten dörrsmällande skala) för någon vecka sedan när min chef mitt i ett skämtsamt samtal om träning och gym vräker ur sig att "Kvinnor som lyfter vikter? Det är ju som män med mascara?". Inte för att jag egentligen tror att han är elak eller egentligen korkad utan för ATT MAN SÄGER FÖR I HELVETE INTE SÅ och förutom det rakt ut nedsättande mot mig, som lyfter vikter, vad fan vet han? Kanske hans kollega åt andra hållet gillar mascara. Låt folk för i helvete vara och öppna inte truten om saker du inte förstår. Inte på skämt. Inte alls på det viset. Jag är så trött på såna här "skämt" att jag kräks och helt säkert är mer än lite obekväm mellan varven men so be it. Jag orkar inte höra. Jag bryr mig inte om att du kommer från en annan generation och har ett annat synsätt. Tänk lite bara. Min kompis funderar på vad strukturer, uppfostran och personlighet gör i hennes förhållande, hur man ska förhålla sig till saker. Det är bra för alla att vi tänker, grubblar och kanske våndas. Jobbigt, men bra. Problemet kan jag känna att dom som borde fundera mest är längst bort och funderar absolut minst och dom som försöker slår knut på sig själva.

Sånt funderar jag på nu för tiden. Massor, hela tiden. Läste detta nyss, gör det du med och känn sedan i hela kroppen hur det måste vara att vara tonåring och känna att hela vuxenvärlden spottar på den du är och din rätt att känna dig trygg när du går till din arbetsplats, till din skola, och sätt det i skenet av allt som händer och det attentat som var på en annan skola för bara någon vecka sedan. Det är inte demokratiskt att ge främlingsfientliga och hbtq-fientliga personer utrymme att uttrycka sin åsikt. Det kan inte vara det.

Inte längre trygg i min skola.