Venusgroparna

Fick äntligen träffa min nyaste lilla familjemedlem idag. Ett två veckor gammalt litet knyte som har ärvt samma (åtminstone på henne) bedårande små smilgropar i ryggslutet, humöret och röstresurerna som löper rakt igenom de kvinnliga leden i den här familjen.

Vi jobbar så. Männen är ett himla under av lugn på gränsen till sävlighet och vi andra har gropar i ryggen och låter mycket. Speciellt när vi inte blir matade två sekunder efter att hungern satt in.

Mina 50 cent och att jag är så trött att alla filter man behöver för att leva i den här himla världen inte fungerar

En dag in i livet efter Emma Greens naglar är jag så innerligt trött på hetsen kring alltihop. Inte för att det inte är viktigt (det är superviktigt!) att visa och markera utan för att det borde vara så inihelvetejävla självklart att man får leva med, älska eller ligga med vem fan man vill så länge det är vuxet och ömsesidigt. Jag blir så matt att jag inte ids snegla på en tidning ens.

Jag vill gråta över alla tiggare och missbrukare jag går förbi hela tiden. Jag försöker ge några småslantar här och var men det är så jävla futtigt att jag skäms lika mycket när jag gör det som när jag låter bli. Och sen skäms jag ännu mer för att jag ens snuddar vid tanken på att JAG mår dåligt när jag ser dom. Det är verkligen inte mig, eller nån av er, det är synd om. Hör jag en person till gömma sig bakom argumentet "ligor" som ursäkt för att inte skänka nåt stackars mynt eller ha hyfsen att le tillbaka mot någon som faktiskt ler och säger hej där dom sitter på gatan vet jag inte vad jag gör. Vi är så himla himla priviligerade i vårt lilla hörn och fine, skänk inte nåt om man inte vill men titta tillbaka, hälsa åtminstone. Det är en människa som sitter där. Och till skillnad från den personen har jag, och ni, en skön säng och fyra väggar att sova ut i där vi helt kan låta bli att tänka på dom som inte har det.

..och nä. Jag är inte bättre än nån annan och ja, jag tycker alla har rätt att gnälla på det som just dom har problem med oavsett social och ekonomisk status. Jag funderar själv inte jättemycket på utsatta grupper när jag sitter hemma och suckar över att jag bara har råd med IKEA när jag ska byta ut mitt -fullt fungerande- kök. Så har vi det förtydligat.

Livet, den lika plötsliga som förvånande träningslusten och min nya kärlek

Jag har varit tillbaka från semester en å en halv vecka nu. Semestern var ljuvlig. Inget att skryta om i form av upplevelser egentligen men solig, vilsam och härlig. Det räckte så i år. Och var nog tur för sen blev det drama igen. Tänker inte gå in på det men det var mer än lite jobbigt och är -förhoppningsvis- över. 

I alla fall, sista semesterdagen köpte jag en cykel för att ersätta den jag fick stulen förra året. Jag har velat om cykel hela sommaren, en cykel jag har råd att få stulen eller den Skeppshult Natur jag vill ha men som är både dyr och stöldbegärlig. Det blev en kompromiss med en begagnad Skeppshult och ett dyrt jäkla lås som borde kunna avstyra alla utom dom riktigt ambitiösa bovarna. Och som jag älskar denna cykel? Har cyklat precis överallt sen dess. Igår blev jag så less på tanken att behöva köra bil att jag lyckades lassa på 10 flaskor vin i korg och på ryggen. Rekommenderar dock ej detta, ca 10 extra och obalanserade kilon på cykeln ger en obehaglig vingelratio i Stockholms innerstadstrafik. Cykel kom även väl till pass när jag var så frustrerad förra veckan och istället för att ta ut det på nåt jag inte ville ta ut det på helt sonika drog ut på flera 3milsrundor i utmattande syfte. Och, hör på det här -gick till gymmet och tränade pump. Detta har inte hänt på fyra år och att jag upprepade det igen trots den helt magiska träningsvärken som uppstod är inget annat än ett mirakel. Och nu går jag omkring och längtar till kvällens box-pass? Helt orimlig. Det går nog över snart.