Tankspriddheten

Jag blev precis helt chockad när jag nyss gick in i mitt eget kök och fann att disken var diskad. Sen kom jag på att jag gjorde det själv. För en halvtimme sedan. Man kan säga att det är lite mycket nu, i livet.

Mest akut är just nu att ta ställning till om jag ska skriva kontrakt på min första bostadsrätt i Stockholm i veckan eller inte. Rätt många monopolkronor inblandat i det. Och jobb. Nån som vet vad kakel kostar nuförtiden?

Hur jag inte hade tänkt mig mig fredags-aw

Hastigt och lustigt bokades det flygbiljetter i mitt namn norrut i helgen. Enligt uppgift strax innan jag själv informerades om det hela. Fint så. Vad som däremot känns mindre fint är att spendera fredagen över ett glas äckligt vitt i baren på Bromma pga försenat flyg.

Gammal kärlek rostar aldrig

Jag har lyssnat på ett par avsnitt av Alex & Sigge idag. Sigge Eklund alltså. Ge mig fem minuter med honom och ni skulle få se en tjej som inte skulle kunna få ur sig ett enda ord. Smart, snygg och vansinnigt bra röst. Mitt vuxna livs enda kändiscrush.

Dagens två små glädjeämnen

Jag skrev precis ett långt jäkla inlägg som jag genast raderade igen. Man kan väl säga att jag inte har mitt livs bästa dag och summa summarum har jag bara fnissat till åt två saker idag.

1) Messande med min kompis som var så full i helgen att han a) var på spy bar och b) var för full för att hitta ut och i panik försökte ringa en kompis för vägledning och c) fortfarande var bakfull, två dagar senare. Det här är så roligt för att enda gången jag själv är på spy bar är när jag a) är så pass full att jag verkligen borde gå hem och b) går lite vilse där inne. Det är liksom hela grejen med Spy Bar, ett hopplöst moment 22. Är du nykter nog att hitta ut ids du inte gå dit. Går du dit är du så full att du inte hittar ut igen.

2) What should we call me. En genialisk liten blogg i all sin enkelhet.

Saker jag förundras över varje dag

Uppgången ur tunnelbanan på Medis. Folk hetsar som tokiga fram på perrongen för att sedan ställa sig och köa i en lång kö framför rulltrappan. Bredvid rulltrappan finns en vanlig, ofelbart tom, trappa. Den är ca 15 steg lång. Jag kallar den Mimmis fil. Och då aspirerar jag ändå på att vara latast i Mellansverige.

Easy come, easy go

Det är ju en evig tur att jag inte är hjärtekrossad för tillfället, då hade jag aldrig kunnat lyssna på det här. Uppriktigt förvånad, jag hade räknat bort Petra Marklund för länge sen men nu går den här på repeat.

Så. Himla. Fin.

Dagen när jag plötsligt blev välvilligt inställd till Libresse

Vi är nog överens om att ingen reklam för bindor någonsin har gjort någon enda människa glad. Tills nu. Jag kommer fortfarande inte tycka att vare sig bindor, bindreklam eller mens är så jävla skoj men Libresse har precis åtminstone få mig att le. Det är något av en bedrift idag kan jag säga.

Bloggfrossa och Mannen som blev trött.

Från slott till koja

Jag är hemma igen efter fyra dagars fullkomligt frosseri i mat, vin och vackra miljöer. Jag kommer med stor sannolikhet aldrig mer få uppleva något liknande, det är inte varje dag man inte bara blir insläppt utan även behandlad som en prinsessa i en riktig prins slott i flera dagar, men det är ok. Det var helt fantastiskt och jag är mer än nöjd. Förutom att mysa på slott har vi ätit väldigt gott och fått dricka otroliga viner. Bordeaux är väldigt vackert, åk dit, slott eller ej.

Men det är faktiskt skönt att vara hemma. Sova med en helt oädel bastardkatt tryckt mot låret, få en hejsyrrandetärtråkigtutandighärkram på jobbet och hänga i soffan med kompis och ett glas hallonsaft. Jag gillar min koja. Nu med påfyllt vinförråd.

Från varbölder, kattspyor och förkylningar till..något annat

Jag blir inte mållös jätteofta. Om någonsin. Men nu är jag inte så mycket mållös som helt förstummad och framför allt helt jävla livrädd att råka, javenne, välta något?

Om vi tar det från början så är jag i Bordeaux, Frankrike. En av världens mest omsusade vinregioner. Vi bor på La Mission Haut Brion vilket (numera) är "andraslottet" (rakt igenom sinnessjukt) på egendomen och Grand Cru Classe-vinhuset Haut-Brion. Vilket står 500 meter utanför fönstret. Och det slog mig aldrig att det var ett RIKTIGT slott? På ett bananskal har jag halkat ner i en prinsessbakelse till säng i ett fullt utrustat himla 1500-talsmansion proppfullt av antikviteter och människor som ljudlöst dyker upp vid midnatt för att -wait for it- Open your bed, mademoiselle? Det betyder vika ner överkastet och tända sänglampan. Jag BOR i antiques roadshow? Med ljudlösa människor som har stoppat ner färska blommor i åtminstone tjugo vaser som borde stå på museum. Och vin som kostar mer per flaska än jag har kvar efter skatt och hyra per månad. Och WiFi? Och ett eget kapell? Hur jag än vrider på det här så kommer det inte bli sammanhängande just nu, jag får förklara bättre sen, men här, min värld tills på söndag i några bilder:

Saker jag är tacksam för idag

Mina kolleger som kom hem till mig och hämtade min bil, mina grejer och tar ett möte åt mig så jag kan ligga hemma och snörvla utan att behöva ställa in. Panodil med svartvinbär och mentol som man blandar ut med hetvatten, som te. Vänner med välfyllda kreditkort.

Saker jag är mindre förtjusta i idag: Nordea (allvarligt, 2012 liksom, hur dåliga lösningar kan man ha egentligen? ). Dåligt tajmade förkylningar. Snor.

Nu har jag varit vaken en hel timme där här omgången. Tillbaka till sängläge.

MEN KOM IGEN!?

Hittade massa bra på Apoteket. Däremot inte mitt Visa-kort. Sista minnet av det är en p-automat på Götgatan. Nordea kan leverera nytt kort tidigast onsdag lunch. Då är jag i Bordeaux, om jag inte dött förkylningsdöden då såklart. Ringde gråtfärdig Linn som lånade ut en liten slant kontant så jag överlever tills imorgon och kom med utrikiska förkylningspiller. Älskar utrikiska förkylningspiller och utrikisk inställning till vad som får ingå i receptfri medicin.

Förutom älsk på piller och Linn, måndag - du kan dra så långt åt helvete att du aldrig hittar hem igen.

The art of war

Jag måste till Apoteket och mataffären. Ingefära, citron och Alvedon står på shoppinglistan. Vad behöver jag mer? Vanligtvis anser jag att förkylningar är till för att ignoreras men den här gången är det krig. Varma bad, kalla bad? Hokuspokusbrygder? Offra oskulder vid midnatt (min må vara ett avlägset minne blott men jag tror grannarna har några ungar i nedre tonåren)? Anything goes, jag är på mina bara knän här.

I said no, no, no

Jag har varit hyggligt frisk hela hösten. Inga monsterförkylningar eller halsflussor men nu, två dagar innan jag ska till Bordeaux och sniffa på, dricka och himla LEVA vin så frosshackar jag tänder med smärtande bihålor och absolut noll luktsinne och aptit. Ganska säker på att deg här kan spåras till en snorig tvååring som utdelade ett stort antal pussar i helgen. Visserligen trevligt men NEJ. Vik hädan. Det här är höstens ljusglimt för mig och jag pallar inte att den ska förstöras.

Så går en dag från mitt liv och kommer förhoppningsvis aldrig åter

Gårdagen avslutades på Djurkliniken med katten. Det kostade tvåtusen kronor. Imorse slogs vi när jag skulle ge honom antibiotika i pastaform i munnen. Det ska vi göra två gånger om dagen i en vecka. Sen började det regna och jag fick migränlik spränghuvudvärk. Sen hade jag en rätt kass eftermiddag på jobbet. Sen kom jag hem, då hade katten kräkts halvtuggad kattmat på min trasmatta. Nu ska jag ta på min långärmat inför nästa dos medicinslagsmål.

Hejdå.

Trettiett, det är då mognaden slår in

Eller så är det då man ramlar in sist av alla på kontoret, grön i ansiktet efter ganska exakt två timmars sömn och nästan börjar grina när kollegerna sjunger, bjuder på bullar och har köpt fin bukett. Imorgon, då ska jag börja act my age. Så här kan vi ju faktiskt inte ha det.