Ohållbar varannandagsprincip

Utan att ha tänkt på det har jag alltså planerat in mitt liv den här veckan på ett sätt som gör att jag är lätt bakfull och outsövd varannan dag. Middag i söndags, öl och hiphop igår, galet svårplanerad AW med Torgnysdotter och BennyBlingBling imorgon och middag på Ekstedts med min äldstabästa vän på lördag. Slängs mellan att tycka livet är toppen och att knapra treo mellan träningspass och vinprovningar. Tre dagar in i veckan känner jag mig tvåhundra år gammal. Imorgon är jag förmodligen mentalt nitton igen.

Nästa vecka ska bli känd som veckan när jag gör om och gör rätt, så här kan vi inte ha det. Hur kul det än är.

Tusen nyanser grått

Lämnade medvetet bilen på jobbet igår för en morgonpromenad. Nu tänker jag dra det berömda och ogiltiga kortet "dåligt väder" och ta bussen. Precis när det började klia i mig efter årets converse kom det ett lass regnvåt snö. Pallar inte. På plussidan så har jag ingen träningsvärk. Stel, darrig och..lite försiktig i rörelserna, visst. Ont, nej. Win.

Vem behöver egentligen känsel i armarna?

Efter långa och hårda förhandlingar med mig själv gick jag på det där kickboxpasset. Tricket måste ha varit att jag faktiskt skrev om planen här tidigare idag. Det finns ingen motivation som slår offentlig skam. Det och att jag bestämde mig för att om jag inte tränade i kväll så får jag inte gå på vår kundgrej i morgon. En av dom jag faktiskt verkligen vill gå på. Min närmsta chef bestämde sig nämligen för att det här är en lämplig aktivitet för ett gäng vinnördar från en anrik stjärnkrog. Helt i min smak. Jag har inte varit på en riktig hiphopkonsert sen Gangstarr på Berns nån gång för ungefär tvåtusen år sen så jag ser verkligen fram emot det. Det och det gamla tricket att bygga ihop ett par-tre sugrör och stoppa ner i en ölflaska. Jag hyser inga illusioner om att faktiskt kunna lyfta händerna så högt som till munnen imorgon.

Hjärtsting

Var naturligtvis lite försenad på väg till yogan och när parkeringsautomaten plötsligt inte tog kort och allt jag hade var sedlar var pyspunkan nära. Det krävs inte mycket för att få mig att vackla på väg till träning, pannknack och parkeringsmotgångar räcker gott. Då kommer kafeägaren precis vid automaten ut och ger mig två tior. Bara sådär. Utan att ens veta att han skulle få en tjuga tillbaks. För att jag stod där och såg uppgiven ut.

Älskade Hornstull, det kommer svida att flytta ifrån dig. Jag kan sätta parkeringskortet på att det här aldrig kommer hända i korsningen vid Drottninggatan där jag tänkte husera ett tag. Jag bor hellre granne med snällisar i Hornstull än Whyreds outlet. Min plånbok med.

DunkDunk

Jag kan räkna min egen puls på dunket i tinningarna. Grappa - inte den bästa avslutningen på en söndagsmiddag för en pigg måndagsmorgon. I något utslag av präktighet/idioti bokade jag dessutom in inte mindre än två pass på Sportlife idag. Innan grappan. Lunchyogan tänker jag genomföra. Kickboxen ikväll är däremot ytterst tveksam, jag hallucinerar redan om mig själv liggandes i soffan med täcke, kudde och katt.

Livet ikväll

Rätt fint. Himla synd att inte helgen har en dag till. Maten har varit fantastisk. Så fantastisk att den var slut innan vi kom på tanken att fota den. Ni får istället se den magiska stunden när nån annan diskar och jag sippar vin.

Who am I?

Jag klev upp vid nio imorse och gick på yoga. Sen gick jag hem och började tvätta, sprang och klippte mig (ingen ånget, WIN), gick hem och tvättade klart, lagade sjukligt ambitiös mat och drog ut och joggade.

Nåt är seriöst på ända här. Bekantskapskretsen mumlar trettioårskris. Well, om det HÄR är en kris så har jag inte så himla mycket emot det. Nu ska jag äta lite och sen gå och kolla på Mello. För tredje lördagen i rad. Är nog tvungen att bli full för att väga upp det här, mitt sjuttonåriga jag sitter i 1998 och kvider av skam.

A small step for mankind..

Jag ska klippa mig imorgon. HOS EN HELT (för mig) OKÄND FRISÖR. Jag hatar att klippa mig. Med det här håret kan det sluta lite hur som helst. Minsta lilla entusiasm och skaparglädje hos en frisör kan skapa två månaders ångest och mössbärande. Jag har bott här i snart två år utan att gå till en lokal frisör en enda gång. Jag har klippt bort dom värsta tovorna själv mellan besöken i Norr. Det här sitter hårt i efter en incident med en ivrig frisörska som envisades med att jag borde slinga mig i Sydney. Sjukt dålig idé när man spenderar 12 timmar per dygn i sol och saltvatten. Helst borde jag bara leta upp nån sur, antik barberare på Östermalm som under koncentration och tystnad kapar bort önskad längd utan minsta tanke på att uträtta några stordåd. Den här tjejen är ung, glad och ivrig. Upplagt för trauma. Vet fan inte vad jag tänkte på.

Breakfast for champs

Det blev både sent och lite blött igår. Jag kan i alla fall skylla på att det var jobbrelaterat den här gången men det hindrar mig inte från att vara nära tårarna när jag nu upptäckte att jag har glömt såväl lunchlåda som plånbok hemma och är ensam på kontoret. Den där frukosten bestående av en treo, ett kvarglömt wienerbröd och två koppar kaffe räckte inte till mer än en timmes sockerrusch och nu är det total pyspunka. Mata mig, någon?

Vi måste tala om veckonummer

Jag HATAR när någon ba "men vecka tio då?" och tar för givet att alla har ett dagischema uppsatt hemma på kylskåpet. Jag vet precis aldrig vad det är för vecka, bortsett jul och första efter nyår. Är det meningen att man ska veta det? Och i såna fall, varför? Datum är i min värld både enklare, mer logiskt och mer exakt. Veckonummer är som att lite diffust vifta med handen och säga "där nånstans" istället för "jag har ingen aning".

Random statement

Gotlänningar, kan dom vara trevligast i Sverige? Detta baserar jag på en empirisk undersökning av ett par timmar i telefon och en semester när jag var 10. Då fastnade jag visserligen ensam i en hiss på hotellet men jag var den typen av unge som mer tyckte det var sköj att få trycka på nödknappen och prata med en röst som nog misstänkte att jag hade orsakat stoppet (vilket är fullt möjligt men i såna fall förträngt) än reflekterade över att jag var ensam i en hiss så det var ok.

Hemmakontorerande

Jag flydde kontoret för köksbordet, det var liksom möten i vartenda hörn av vår trerummare och det här kändes bättre än att hänga med datorn på nåt café och försöka få nåt gjort. Inte lika lätt att ignorera eftermiddagens sötsur dock, hade oväntat mycket godis hemma med tanke på att jag aldrig köper något själv.

Confessions of a not-so-disciplined mind

Hemskt trevligt att nippla lite på en semla på vägen hem från gymet ändå. Dojor och vatten i ena handen, cig och bakverk i den andra. Väldigt Britney.

Och åh, förlåt Westin på plan två för att jag krånglade hemskt mycket med ditt lås och svor högt. Jag var hög på mandelmassa och mina ben ville väldigt gärna bo en våning längre ner. Hoppas jag inte skrämde dig.

Fula tricks

Vad fan, hinner inte mer än in på gymet innan dom försöker prångla på mig en jäkla semla? Har ägnat hela dagen åt att undvika dom ju. Tackade truligt nej men finns det fortfarande kvar om två timmar så kan det nog slinka ner en liten rackare.

I en annan dimension

Jag ska på yoga om nån timme. Den här nya rutinen med box, kickbox och yoga med ett och annat pass på löpbandet har hör och häpna hållit i sig några veckor nu och vad som är än mer fascinerande, jag har inte blivit uttråkad än. Jag har tackat nej till middagar och vinglas och stoiskt och utan ånger knallat till gymet flera gånger i veckan och det mina vänner är inget annat än ett jävla mirakel. Inte ens när jag fick en armbåge över ögat av en sjukt stark tjej tre storlekar större än mig igår ångrade jag mig. Jag försökte visserligen sparka omkull henne ett par minuter senare men det var 1) en del av träningen och 2) fullkomligt dömt att misslyckas. Hård som sten var hon.

 Allafall, såg den här videon på ego egons blogg. Så här ser det inte riktigt ut när jag yogar. Inte ens det minsta lilla nära. Men sjukt snygg video, och sjukt snygg tjej. Tar effektivt bort myskoftan ur huvudet på alla yogatvivlare totalt. Man får vara bra jäkla stark, balanserad och smidigt för att åstadkomma det där.

Kom så ska jag skriva nåt självklart på era söta näsor

FAN vad mycket gladare och piggare man blir om man sover någonstans i närheten av rekommenderat antal timmar, det är ljust när man går till jobbet och det är snart-är-det-vår-sol hela dan!

End of message. Har inte tid med det här, måste gå och sprudla överskottsenergi nånstans.

Söndag

Vaknade imorse och kände ett omedelbart behov av att komma upp, ut och iväg. Gick ut utan en tanke på vart, trampade på längs söder Mälarstrand och landade på Fotografiska. Såg först Corbijn. Jag vet inte, dom är naturligtvis jättefina men det säger mig inte så mycket egentligen? Gick upp en våning och blev glatt överraskad över att hitta Margaret M de Langes utställning, trodde jag hade missat den. Den däremot, mitt i magen och under huden.

Exit: Gnäll

Nä men nu räcker det med gnäll på en stund va*?

Om solen hade behagat visa sig idag så hade det nog varit snudd på en perfekt dag. Bror och flickvän är här för att hämta hennes brudklänning och vi har långlunchat och skrattat. Väskan jag pillade på förra veckan var idag plötslig på rea (180 kr för två väskor och ett halsband, gotta love Monki) och en lång strosig promenad hem med ett stopp på Judit's. Just där hade jag visserligen önskat mig en väldigt mycket större plånbok men whaeva, mer grejer är inte vad jag egentligen behöver. Nu tupplur och titta ikapp veckans missade dokumentärer, sen häng i gäng med bubblor.

Livet är fint. Walk tall, kick ass, learn to speak arabic etc osv.

*det finns ingen garanti-tid på det här, gott om helg kvar att strula till det på.

Om varför allt borde ha baksidestext

Vi övergav köksbordet för soffan och precis då började en film på svt. Den började rätt bra. Julianne Moore och han den-där-rätt-snygga. Nåt psykologiskt koko-problem. Rakt upp vår allé. Efter en sisådär tjugo minuter började vi få onda aningar. Efter en timme var vi helt övertygade om att det var det sämsta vi sett frivilligt sen mello förra veckan men ingen orkade leta fram tv-dosan. På slutet skrattade vi rakt ut och det var kanske, kanske inte, utomjordingar inblandade.

På det stora hela var det EXAKT som min vecka. Med skillnaden att det var på låtsas och att jag faktiskt hade kunnat bytt kanal.

Han ger och han tar

Bästis blev sen så jag lagade mat till bara mig. Den blev så himla god att jag blev tvungen att slicka bort det sista från tallriken. Halvliggandes i soffan i bara underkläderna. En Gud i köket, bitvis något taskigt bordskick. Man kan inte få allt.

Nu köksbordssurr, bästis och vin. A match made in heaven.

Hittelön

Nu har jag väl i och för sig aldrig haft jättekort koppel på den men har någon sett min impulskontroll? Jag verkar ha tappat bort den helt.

I övrigt var det här en hemskt dåligt vald dag för att ha kontorstjänst. Solen skiner, det droppar från taken och jag studsar på stolen och vill ututut. Får nöja mig med lite stående altankaffe så länge och drömma om våren när jag kan ta med mig datorn och en kanna saft och leka utekontor här.

Konflikten

...som uppstår mellan hjärna och kropp när jag för ett ögonblick funderar på att klippa av mig sportbehån för att kroppen har o-o-ont och är ste-e-el och hjärna lik förbannat tyckte ytterligare ett box-pass igår var en bra idé och armarna nu inte fungerar efter att jag sladdade in på två hjul från sent jobb för att hinna till yogan ikväll. Vi har en kris här. Kropp och själ är inte helt överens kan man säga.

På riktigt. Övervägde att duscha och sova med och bara låta den sitta på tills allt är torrt och jag kan röra mig igen.

Pärlor till nödiga

Fin toapoesi på Hjerta.

Sak jag skulle döda för 07.00 varje morgon

Eller, dö i. Eventuellt. Men jag skulle allafall dö lycklig.

Hårda bud i Mellerud

Pga tonårsaktigt beteende och en trumpen universum motarbetar mig-känsla har jag ägnat en stor del av början på veckan till att tycka rätt jäkla synd om mig själv. Idag lunchade jag med Linn och försökte få lite sympati för mitt åh-så-komplicerade-liv. Hon garvade glatt, highfivade och sa basicly åt mig att skärpa ihop mig. På ett väldigt snällt och insiktsfullt sätt, men ändå. Hade det inte varit för att mitt kriterium på bra vänner är att dom inte är några naaaww-mesproppar hade jag kanske blivit en liten aning förolämpad men nu nöjde jag mig med att puta lite med underläppen och skratta med. Sett från utsidan är det faktiskt rätt kul. Det lustiga är att hon, som faktiskt inte har känt mig så länge slog huvudet direkt på spiken och upprepade vad alla som känner mig väl har sagt så många gånger i så många olika sammanhang.

Sluta tänk så jävla fort och mycket. Ingen kan hänga med i det där.


När jag blir stor ska jag börja lyssna. Nu tänker jag gå och slåss igen. Jag har tydligen bytt yogan mot  boxning. Var sak har sin tid och plats.

Graden av träningsvärk.

Det gör ont att tugga tuggummi. No joke. Jag måste ha bitit ihop käkarna mer än rent mentalt. Resten av kroppen är en pulsbultande, stel och vitglödgad smärta. Känns bra att jag bokade på ett pass till ikväll och dessutom bjöd med en vän. Verkligen.

Lilla mamma

-Vi är ju jämngamla, hon kan ju inte dö?

Min mamma har alltidalltid älskat Whitney. Tyckt hon har varit världens vackraste, elegantaste (nåja, inte dom senaste åren) och begåvade människa och hon kan bara inte få in i huvudet att hon är borta och inte blev askungesagan om stjärnan som vann mot drogerna. Hon tar det nästan som en personlig förolämpning. Det finaste man har kunnat säga till min mamma är att hon påminner en smula om Whitney. Jag tycker nog att likheterna upphör vid att dom är vackra och svarta. I övrigt är min mamma rätt kort, svenssonfyrbarnsmor med putmage och sjunger förjäkla illa. Men vill man verkligen, verkligen stryka henne medhårs så ska man andas en likhet mellan hennes och Whitneys åttiotalsfoton. Kanske ett svagt drag runt ögonen i rätt vinkel men det sitter nog mer i mammas ungdomsrelation till en framgångsrik svart kvinna. Det vimlade inte av dom när mamma var tjugosomething och sprang på disco i Sundsvall, hyggligt ensam med sitt krulliga hår och högljudda kroppsspråk. Hon brukade spela Whitney högt hemma när jag var liten vi dansade tillsammans framför spegel ovanför telefonbordet i hallen. Samma telefonbord som jag lite senare slog ut min framtand mot när jag blev lite för ivrig i att hinna före brorsan att svara. Jag tycker också det är tragiskt, naturligtvis, men även om mammas relation till Whitney helt klart har gnuggat av sig på mig så är jag inte alls lika förvånad.

Men här är mina två favoriter. Nr ett är min absoluta favorit att sjunga högt till i bilen. Det kommer aldrig någon annan människa få uppleva men det har gjorts många, många gånger. Med handgester, wailande och allt. Den här har inte bästa ljud och bildkvaliteten men hon är så fin här och åh gåshuden som börjar resa sig 3.25 in i klippet?

Och den här, för att jag alltid blir glad och lite sprittig i benen av den.

Kort update

Aj. Ajajaj.
Upprepa tre trappor ner.
Mina vader är en skugga av sitt forna jag. Och eftersom det är en kamp att få händerna över axelhöjd sportar vi en "naturlig look" idag. Dvs osminkad och sängkammarufs.

Float like a valross

Jag bokade precis passet "Kampsport med Tercan" på Sportlife Hornstull till ikväll. Tänkte att det passade mitt humör lite bättre än yoga idag. Jag känner ett mycket större behov av att nita någon än av att fokusera på min andning. Vilket kanske egentligen är precis vad jag borde göra men jag vore inte jag om jag gjorde vad jag borde göra istället för att välja det alternativet som kommer göra ont.

Eventuella blåtiror kommer ändå inte synas i mitt mörklagda badrum ikväll.

Och helgen måste ta slut

Krälar mig ut från under täcket in i badrummet efter på tok för många snoozningar. Poff. Badrumslampan går. Inser att det var något mer än mjölk till kaffet jag glömde handla igår. Duschar i mörker bränner tungan på för hett svart kaffe hittar inte mina nycklar.

HEJ MÅNDAG!

Snart kommer tårarna ett regn i Sahara

Jag har alltid varit ett emotionellt vattenfall. Gråtit över allt. Jag drippitedroppar ner i dagstidningar, snörvlar mig igenom dokumentärer och fulgrinar åt youtubeklipp med Susan Boyle. Och då har jag inte ens nämnt mina egna och dom jag lever meds skäl till tårar.

Men nu har någonting hänt. Snustorrt. Som att krama vatten ur en sten. Jag försökte precis tänka lite på Whitney Houston och Bobby Browns stackars dotter. Icke. Oroväckande, vid någon punkt måste all denna lagrade gråt komma ut och då folk kommer det krävas sydväst och regnrock. Ingen som har läst något riktigt jävla sorgligt på sistone?

Ett uteblivet bloggande är också ett bloggande

Igår ägnade jag större delen av dagen åt att skratta åt mina egna skämt och dra (förtvivlat dåliga) ordvitsar och till slut gick det så långt att jag kom på mig själv med att, omedvetet, rimma i telefon. Nu dricker jag öl direkt ur flaskan och spelar halvgammal hiphop så det skallrar i rutorna. Det kan vara så att jag är på väg att förvandlas till man. Eller göteborgare, det är oklart. Kan även betyda ett nytt tonår, det hade varit fint.

Veckan har försvunnit i ett virrvarr av jobb, funderingar, förvirring och spicy tuna. Kan-Inte-Sluta-Äta-Sushi. Eller fundera. Jag har nog på riktigt ätit sushi/asiatisk tio av dom senaste fjorton dagarna. Om jag inte visste bättre skulle jag tro att det här konstanta suget efter wasabi, rå fisk och inlagd ingefära var graviditetssymptom. Det där med funderingarna är nog mer ett livssymptom. Evigt och för alltid, amen.

Nu, the voice, en till öl och soffan. Är jag fortfarande vaken när det är slut tänker jag gå ut men jag är ganska säker på att jag kommer säcka ihop som en trasig fatboy i samma sekund som ryggen möter fluffy kudde. Men det är ok, jag är nog nöjd med vad som just nu, let your body decide, come what may etc osv. Min facebook-feed har äntligen tystnat på folk som rasar (RASAR) över att Reinfeldt tydligen har antytt att vårt pensionsystem är ett skämt och att det kanske vore bra om dom som vill får fortsätta jobba efter 67 så jag kanske till och med kan hänga där en stund utan att få krupp och vilja radera folk ur min åsyn. Och nej, jag tycker inte att folk ska jobba ihjäl sig och ja jag tycker också det är hemskt med utförsäkrade stackare som faktiskt inte kan jobba men jag visste som femåring att pengar inte växer på träd. Någonstans ifrån ska degen komma och om man nu VILL jobba och gillar sitt jobb så är det väl förjävla dumt om man inte får det. Men vad vet jag, jag försökte vara arbetslös en gång men orkade helt ärligt inte fylla i dom miljonerna papper det kräver och fann det för bäst att bara gå och jobba istället. Osmakligt nog tycker jag till och med att det är rätt kul och är väl medveten om att det hindrar mig från att flyga runt som det frö (rö? det ska nog vara rö men jag vet inte vad det är så det känns dumt) i luften jag egentligen är.

Men jo hej allafall, jag har inte dött.

Plötsligt, en tisdag

Sitter plötsligt Gert Fylking vid mitt skrivbord, skakar grus ur storstövlarna och frågar vad vi egentligen sysslar med "som har så mycket dricka på kontoret".

Jag vet inte varför han är här. Jag vet faktiskt inte ens om jag vill veta varför han är här. Han är lite läskig va?

Trängsel

Jag blev tillfälligt med hund igår och då stora bruna ögon smälter mig direkt så har vi varit en fler än vanligt i sängen i natt. Tur hon är liten. Jag får nog tacka exkex och hans tjej för att Katten inte blir galen när jag släpar hem hundar. Innan han bodde med dom och hennes hund så var det mer än lite tjurigt i dom mötena men nu nöjer han sig med milt förakt mot svansviftandet och nosandet. Inget spott, fräs och morr djupt från magen. Det hjälper nog iofs att han fortfarande är den största fyrbenta här inne, ingen större anledning att vara rädd för sånt som är mindre än en själv tydligen.

I min värld är hennes litenhet inte det bästa, jag är däremot otroligt förtjust i hundar som är mer morgontrötta än mig själv och ger mig en blick från sängen som om jag vore utvecklingsstörd när jag tänker att hon kanske vill gå ut i kylan och kissa lite. Ingen är gladare än jag för att skjuta på det en liten stund.

Den lille sabotören

Febern hänger kvar och jag hänger därför kvar i sängen i ett jobbigt limbotillstånd av att inte vara fullkomligt utslagen men för klen och smittobenägen för att vilja vara på kontoret. Den enda som tycker det här är kul är Katten som effektivt saboterar mina försök att göra nån som helst nytta från sängen. So far har han parkerat på dator, atlas och iPad. Allt för att mina händer ska vara fria för det enda dom i hans värld är till för, kel.

What is it good for?

Jag har ingen hosta, inte ont i halsen och har luftvägar helt befriade från störigt snor men varje gång jag reser mig ur sängen kommer skakfrossan och musklerna i rygg och nacke värker ömkligt. Feber alltså. Det mest meningslösa av alla sjudomstillstånd. Förutom en smula dimmig känsla känner jag mig helt ok, så länge jag ligger ner under dubbla täcken. Jag har varit vaken i tre timmar och är redan dödligt uttråkad.

Nerven

Jag sprang igenom 1900 på en snabb kaffe efter ett kundbesök i närheten idag. Jag är så himla kluven till det där. Fast jag jobbade så kort tid så är det som att komma hem till sina syskon. Kramar, kindpussar, retsamma tjuvnyp och ett rufs i håret. Fredagsnerven som ligger strax under ytan när man äter sin mat och vet att om 3 timmar springer man för livet, det är fullt, trångt, bökigt stökigt nån får ett utbrott i köket, kasta ur sig den enda spanskan (svordomarna) man kan till han i disken och vart fan är löjromen till bord 102 och haha, såg du det där? Lugnet efteråt, en arm om axlarna och första djupa andetaget på kanske 6 timmar. Känslan när man har hanterat sin station som en tioarmad bläckfisk och överlevt och kanske märkt att man har gett någon något nytt, det lilla extra. Sammanhållningen, dom ömsom hårda orden som sällan något betyder och känslan av att allt händer just här, just nu. Inte sen, kanske, nästa vecka. Nu. Bara nu.

Jag saknar det.

Å andra sidan, lugnet nu. Lyxen i att kunna göra vanliga saker en helt vanlig vardag. Rutinerna som jag aldrig har haft. Tröttheten efter veckan som kommer krypandes. Ett glas vin och lite mat på fredagskvällen. Det är rätt jäkla fint det med. Men jag kan inte förneka att krognerven värkte till idag och lämnade mig med en svag och välbekant rastlöshet.

Klackvändning

Min plan var att bädda ner mig i soffan med möjligtvis en nästipp utanför täcket och barrikadera mig från omvärlden. För att jag behöver det. Fem i fem ångrade jag mig och fem i sex står jag med ett glas vitt i handen, Nina Kinert högt i öronen, hackar tomater till en pasta och väntar på middagssällkap. Jag behöver faktiskt det här också, vila får vänta.

Lite sent påtänkt va?

Jahaja. NU blev det vinter i Stockholm. Man skulle ju kunna tycka att det är åtminstone två månader sent för det nu. Och det tycker man.

Youth Novels

Jag och två favoritpersoner har under kvällen fört en närmast absurd mailkonversation om, vad man kan tycka, det enkla målet att få ihop en kväll, bara vi tre. Vi ses i princip aldrig fast vi bor i samma stad och alla någonstans har en ganska liknande attityd inför det här med fyrkanter och kalendrar. Så hur kommer det sig att vi febrilt bläddrar tre veckor fram i varsin kalender och letar så fingrarna blöder efter luckor mellan barnvakter, slipskonferenser, yogapass och resor? Vad hände med att ses på blabla om en halvtimme?

Det här med att få göra vad man vill när man blir vuxen? Förvånansvärt jäkla lite tid över till att faktiskt göra det när det kommer till kritan.

En ding ding värld

Eftersom jag snart är hemlös igen går återigen osunt mycket av min tid åt att surfa på Hemnet. Där kan man speciellt här i Stockholm hitta mängder av rymliga, prisvärda lägenheter. Som den här till exempel.
Kudos till mäklaren som anser att STOCKHOLMS MINSTA är ett bra försäljningsargument. Det måste krävas en helt egen typ av människa för att omvandla det till något positivt. Ba kom och köp, just nu bara hundratjugofemtusen kronor per kvadratmeter. Och du kan öppna kylskåpet från sängen, bara en sån sak.